Lördag.

Jag tror att Anton börjar bli bättre nu. Skönt! (Fast det är knappt jag törs skriva det...)

Men jag är så in i norden trött på mitt huvud...det går inte en dag utan huvudvärk och migrän. Som tur är funkar oftast medicinerna, men man kan ju inte proppa i sig tabletter jämt. Usch! Ja, vad ska jag göra???
--------------------------------------------------------------------------------
Snart stundar födelsedagsfirande, på måndag fyller Emma 17 år! Oj, vad stora våra barn är. (20, snart 17 och 9). Det enda hon önskar sig av oss är en tatuering. Tiderna förändras, kan ju säga att det inte var vad jag önskade mig på min sjuttonårsdag... =) Fast någon gång kanske, kanske jag gör en tatuering, vi får se... Är inte rädd för att det ska göra ont, utan mer att jag ska ångra mig. Roger har stora planer på en bläckfisk (på sig själv alltså). Men antagligen lär väl Emma hinna göra både en, två och tre tatueringar innan jag/vi kommer till skott. ;)

Hoppas ni får en bra helg!

Åka eller inte åka...

...det är frågan. Gäller provtagning på sjukhuset alltså. Märkligt egentligen...innan den här cancerkarusellen, så blev man frustrerad om barnen varit sjuka länge och man inte fick "kontakt" med vården. Nu när man har helt andra möjligheter (vi skulle fått komma upp och ta prov idag, eftersom febern steg igår eftermiddag), så vill man helst vara hemma. Skönt för Anton, om inte annat.

Men även om Anton fortfarande har feber (för sjunde dagen), så är han skapligt pigg ändå. Dessutom finns ju även möjligheten för oss att ta "gräddfilen" in till barnavdelningen om han blir sämre. Ja, vi är tacksamma för att dagvården och avdelningen finns!

Fast nu tycker jag att det är dags för Anton att bli frisk, inte kul att ligga sjuk hela lovet. Och så har han lite leksug också... =)

Dagvårdsbesök.

Tog en bild, när vi väntade på provtagning. Jag hade lite problem med att få Roger att låta bli den rosa pippin till höger, den har ett himla irriterande ljud... om barnen inte kan låta bli den förstår jag, men pappor... Hm...kanske därför han har ett liiitet leende i mungipan. ;)

Det blev som jag trodde en liten tur till sjukhuset igår, för undersökning och provtagning. Anton "gick igenom" och CRP (sänkan) var normal, så troligtvis är det ett virus han åkt på. De andra proverna har jag inte hört nåt om, så de låg säkert som de ska, annars hade nog någon ringt.

Idag ligger han fortfarande och sover, så jag vet inte hur han mår nu.

Läkaren som undersökte Anton igår, var den som gav oss cancerbeskedet för snart 2 år sedan. Vi har träffat honom i korridorerna emellanåt och hade honom mycket sommaren-09. Igår fick vi tillfälle att prata lite mer. Kändes jättebra. Vi pratade lite om hur det var, när vi fick beskedet och att det inte är så länge kvar på denna slingriga resa...

Roger och jag hade nog kunnat prata ännu längre, tror det är bra att få prata om det i efterhand. För på nåt sätt blir det en "speciell" relation till den läkaren som ger ett sånt besked. Åtminstone känner vi så. Och att få sitt barns cancerbesked, det går inte att förklara hur det känns. Och tyvärr har det etsat sig hårt fast i minnet!

Men jag tror det var bra för Anton också, han reagerade med mycket ilska då mot läkarna (i april-09) och av det finns det inga spår längre. För är man 7 år och får veta nåt som gör att mamma, pappa och syskonen gråter och är ledsna, då är det inte så lätt...

Men jag har skrivit det förut och skriver det igen, han har blivit så duktig när de tar prov och undersöker honom. Tror Roger (som inte är med lika ofta på sjukhuset nuförtiden) också blev imponerad igår!

Nu hoppas vi på tillfriskning snart, så Anton kan få njuta lite av sportlovet också!
------------------------------------------------------------------
Liten uppdatering: Nu har han vaknat och febern är strax under 38, så det verkar vara på väg åt rätt håll.

Ingen Stockholmstripp.

Dags att åka Ferrari på Mantorp i maj 2010.
I Min stora dags loge i Globen i oktober 2009.
Stooor dinosaurie! Anton var inte så sugen på att vara med på bild.

Idag har Anton ännu mer feber, så något biobesök blir det inte. Bara att gilla läget, det viktiga är att Anton blir frisk snart!

Vi har i alla fall lyckats vara med på två gruppaktiviteter med Min stora dag förut, varav den första var under den tyngsta delen av cancerbehandlingen.

Får väl se om vi måste ta en tur till sjukhuset istället, eftersom Antons feber är uppe i 39 nu. Jag sitter och väntar på att de ska ringa från dagvården och säga hur det blir. Anton vill nog helst ligga i sängen med en data framför sig. Men otroligt ändå, att vara så pass på alerten med den febern. Det ska mycket till för att däcka honom och tur är väl det!

Feber :(

Jaha, vi startade sportlovet med lite sjukstuga härhemma... Fast det är inte första gången, alla våra barn (hm, lät som vi har hundra barn ;), har varit sjuka på sportlovet nån gång tidigare. Sån tid på året. Emma som fyller den 28 februari vet vad det vill säga att få firandet uppskjutet. Fast det är jag inte orolig för, det är en hel vecka dit!

Anton har haft feber och lite hosta, sen i lördags nu. Tack och lov har febern hållit sig under 38.5! Blir det över det, behöver vi in på kontroll på sjukhuset. Och nu när han fått i sig alvedon, verkar han ganska pigg, men sämre aptit än vanligt...suck.

Hoppas bara att han är bättre i morgon när vi ska till Stockholm! Alltid roligt att komma iväg nåt, i värsta fall får vi planera in en resa till huvudstaden på egen hand. Det löser sig!

Trött, men ganska bra vecka...

Så var det helg igen. Känns så skönt att det gått lite framåt, men än har vi en bit kvar... Och nu ska jag gnälla lite, men jag kan faktiskt inte minnas att jag varit så här trött och slut, som jag känt mig den senaste veckan. I så fall var det väldigt, väldigt länge sedan. Men varför nu?

Har visserligen haft jättemycket migrän och i mitt "gamla" liv, fanns det ju lite andra möjligheter att varva ner och vila. Men nu är jag som på helspänn hela tiden. Men till slut tar tröttheten ut sin rätt, antar jag. Idag satt jag rakt upp och ner och somnade i fåtöljen och det sker inte ofta.

Läkaren jag träffade för en tid sedan, föreslog att dela upp vilandet lite och att "ta hand om" Anton. Kanske inte är helt fel egentligen, vi är rätt slut både Roger och jag. Men har vi orkat så här långt, så går det nog ett tag till. Fick förresten peppande ord av Antons gympafröken häromdagen, hon tycker vi är så starka! Värmer mycket! Måste faktiskt tvinga mig själv (och även Roger) att sova mera, det är ju så viktigt, för att orka och dessutom finna kraften.) Dessvärre är jag urusel att följa mina egna råd...

Ett steg i rätt riktning är väl att stänga av datan nu. =)

Trevlig helg!

Små, små framsteg.

Nog är det stor skillnad på Anton, från den ena vintern till den andra. (Både utseendemässigt och personligheten, gäller att ha det i minnet.)


Faktiskt ser det lite, lite ljusare ut just nu i skolan och detta trots att Antons fröken varit borta ett par dagar. Det är så skönt att de börjat ha en extralärare någon timme om dagen i klassen. Och framstegen som gjorts, är antagligen sånt som är en självklarhet för andra, men som för oss är stort! Men jag blir så glad för alla små framsteg. =)

Precis som det surrar mycket i mitt huvud, så gör det säkert även det i Antons. Igår när vi skulle sova började han fundera över hur cancer uppstår egentligen...och började han berätta en historia om Hulken-och-King-kong monster (cancercellerna) som blev dödade av guldmedicinen (cellgifterna) och "soldatcellerna". Så det var en bra information, vi fick i samband med magnetbilderna, det är lättare för ett barn att förstå. Förstå det helt och hållet är ju en omöjlighet, även för oss vuxna. (Hulken och King-kong var inte nåt som personalen i Uppsala pratade om, det var Antons egen fantasi ;)

MEN jag vill INTE att han ska behöva tänka på cancer och bry sitt lilla söta huvud med sånt! Fast nu är det ju tyvärr som det är, så det är väl dumt att fastna i de tankarna och ödsla energi på det. För energi är inget som jag har speciellt gott om...

Skönt att det är sportlov nästa vecka, så att Anton kan få återhämta sig lite igen. Visserligen kommer han och jag hålla på med skolarbete ändå, men det blir en helt annan sak. Dessutom kanske han kan hoppa över den medicinen, som dämpar aptiten, (men får upp koncentrationen) vissa dagar, så han får "äta upp sig" lite.

Men till något roligare; på tisdag åker vi till Stockholm för att gå på Harry Potter- bio och äta hamburgare, bjudna av Min stora dag. Kul avbrott i vår vardag!

Lördag natt.

Och då kan man ju undra varför jag sitter här och inte ligger min säng?! Jo, min är upptagen av en söt liten kille, som snart ska in i sin säng. Och i den andra en stor fin kille (söt låter lite fjantigt om en 44-åring, hihi ), som har dundermigrän...Det startade jag min dag med, tog medicin och sov som klubbad till kl. 12 (!). Inte bra, hela dan blir förstörd av att sova länge, tycker jag.

Idag har jag och Anton hunnit med rätt mycket skolarbete; matte, engelska och rymdläxa och det gick så bra. Visst flygande sudd och en avbruten penna, men när Anton väl börjar jobba går det supersnabbt! Heja Anton!!! Och jag säger det inte för att skryta, men han har så mycket kunskaper, gäller bara att locka fram dom. DET är en svårare nöt att knäcka.

Idag har jag tänkt och funderat mycket på Antons kompis, som också är under cancerbehandling och som varit inlagd på sjukhuset i snart en vecka. Synd, hoppas han blir bättre snart! Varför ska barn behöva ha det så kämpigt ?! Livet är verkligen inte rättvist.

Nej, nu tror jag mina ögon börjar gå i kors, natti natti!

Fredag kväll.

Nyss hemkomna från födelsedagsfirande ute på landet (skojar bara, Mats och Ulrika, Hällby är inte så långt från stan), med trevligt sällskap och god smörgåstårta. Precis vad vi behövde efter en rätt kämpig vecka...man känner sig lite lättare i sinnet då. Och Anton verkar ha haft kul, det var ett helt gäng med barn att leka med där.

För en liten stund sedan tog Anton sin "stora veckodos" av cellgift (förutom den han får varje dag). Och han är så duktig! Har blivit en vana, av nåt som inte alls känns normalt egentligen... Vad underligt det är med en del saker. Och nu är det troligtvis mindre än 4 månader kvar, konstigt! Vet att jag skrivit detta förut, men att kunna tänka tanken att behandlingens slut är strax innan sommaren känns fantastiskt och ofattbart. När läkarna sa att Anton skulle få behandling i 2 år, kändes det som en hel livstid. Och nu närmar det sig!

Nu ska vi försöka ladda batterierna i helgen, inför en förhoppningsvis bättre vecka. (Man måste leva på hoppet.)

Vad göra?

Vad ska man hitta på för att få våran lilla kille att återfå glädjen och lusten och orken att vara i skolan?! Ja, inte vet jag...och inte vet fröken...eller specialläraren...eller BUP. Vi försöker med allt. Men så länge Anton är under cellgiftsbehandling, så törs ingen pressa för mycket, inte vi heller. Han har ju trots allt varit med om så mycket tvång och tråkigheter, de senaste åren...

Om jag hade kunnat ta över hans sjukdom så hade jag gjort det! Inte för att jag vill vara sjuk såklart, men en vuxen kan ändock klara av och förstå situationen bättre än ett barn. Och jag vill inte att mitt barn ska behöva ha och haft det så jobbigt som min lilla Kämpe!

Det är fruktansvärt...

Kaninens år!

Kaninens år (i kinesiska år) började den 3 februari. Innan dess var det tigerns år. För oss känns det mer som att kaninens år var 2010, MYCKET handlade om kaniner för oss. Är så glad att vi skaffade Cookie (på bilden med Anton) och Ozzy. Tror hela familjen mår bra av dom. Sen är det lite jobb också. Inte alltid kul att gå ut på altanen i 20 minus, men det har faktiskt gått bra ändå. Emma kämpar på...

Den här bilden på Ozzy var jag tvungen att beskära, annars hade Anton skrattat ihjäl sig. Han tycker det ser ut som jag klämt in henne mellan mina tuttar... ;) Vilket jag givetvis inte har gjort.
-----------------------------------------------------------------------
Våran osannolika historia om kaninen Elvis som kom ifrån Gustav och Anna, har berört oss och våra nära och kära mycket...Sorg, tårar, värme, generositet och kärlek om vartannat. På den övre bilden gamla Elvis och på den nedre nya Elvis.

Här poserar fina Ludvig med kaninstatyer vid Göta Kanal. Vi hittade ett nytt smultronställe i Söderköping. Jättemysig liten stad och fantastiska glassar! Kaniner finns även på vårt andra smultronställe, Taxinge. Men dom blir det inget bildbevis på, kanske inte är så intressant...

Mycket med kaniner har det varit, men det är Elvis (och allt runt omkring honom) och våra kaninskruttar Ozzy och Cookie som gjort mest avtryck hos oss!

En liten mening...

...kan värma så mycket!

Igår hade jag ett kort, men mycket givande samtal med faktiskt den enda person, som jag tyckt varit ganska oförstående mot vår situation. Under denna kämpiga resa... Han är dessutom en viktig person i det stora hela som inte funkar.

Men sent omsider börjar nu personen "göra nåt aktivt" för oss och när han sa "ni har det kämpigt nog, som det är", så kände jag: Äntligen!

Något liknande hände när jag var hos kuratorn i förra veckan och diskuterade vissa saker och jag sa "att det känns som det har hänt så mycket jobbiga saker i mitt liv". Då fick jag till svar av henne "att det inte bara känns, det har varit mycket för dig".

Det är inte så att jag gräver ner mig i allt som hänt, men det har präglat och format mig mycket. (Men det är ett helt annat inlägg, som jag inte orkar skriva nu.)

Önskar bara att jag kunde få bort katastroftänkandet, vad lurar bakom nästa hörn ungefär...

Nåväl, man får försöka plocka russinen ur kakan och se det positiva i livet!

1+1=2

Och idag blev det 5 sidor till i matteläxa gjorda, jippi!

Fortfarande inga flygande sudd eller flygande pennor...

Ett litet hål i boken, men det är smällar man får ta. ;)

Känns lite bättre just idag!

Duktig kille!

För att inte bara vara negativ, så vill jag berätta att Anton nyss gjort tre sidor matte...utan protester...och flygande sudd. ;) *Stolt mamma!*

När de andra barnen gjorde läxor, var jag självklart stolt över dom (även om de inte alltid tror det), men lyckokänslan som både Roger och jag får nu när Anton fixar det, går inte riktigt att förklara... Man ändrar nivån för att bli glad och nöjd, när allt blir en "kamp" och man har ett barn som har det jobbigt.

Emma och Daniel har inte alltid haft så lätt för sig i skolan heller och den ena av dom har verkligen jobbat hårt för att höja betygen, utan att vi ställt det kravet. Tar för givet att de gör/gjorde så gott de kan.

Att bli däckad...

Den här veckan kan jag inte påstå varit speciellt bra. Varje dag ser otroligt lik ut den föregående och inga direkta framsteg har gjorts. Dessutom slutade fredagseftermiddagen i en smärre katastrof. Suck...

Den nya medicinen har inte gjort någon effekt på koncentrationen i skolan som vi hoppats, så nu blir det en höjning av den. Något positivt i alla fall är att Antons fröken är tillbaka igen. Härligt, tycker både Anton och jag. För även om inte Anton är så mycket i skolan än, så är det en särskild trygghet. Vi har även fått höra av några i personalen på sjukhuset som träffat K, att om man får önska en lärare så är det precis en som henne man "vill ha". Och det tror jag inte bara de säger.

Kan bara inte fatta hur jag kan bli så slut/trött av det som går emot mig/oss. Igår efter det hände en sak ("katastrofen"), så blev jag så trött, så trött...Sen gick hela kvällen i samma anda och vid 23-tiden, kunde jag knappt hålla ögonen öppna. Somnade och märkte inte av familjen överhuvudtaget. Jo, vår stora son som var förvånad över att jag sov som en stock, när han kom hem. Visserligen har jag haft mycket migrän denna veckan också och fått lov att äta mycket mediciner för, så det är väl en blandning av allt... Men idag vaknade jag migränfri, toppen!

Jag hoppas det fortsätter så, ikväll ska vi på födelsedagsfirande av min svåger, så då händer lite annat trevligt i tillvaron.

Ha en bra lördag! =)
___________________________________
Vill bara tillägga att det som hände igår, INTE har med Antons cancer att göra. Ibland när jag skriver lite kryptiskt, så är det sånt som känns lite känsligt att skriva, för att inte "lämna ut nån".
Risken finns att man ångrar det sen. Men jag vet också att jag oroat någon/några när jag skriver i gåtor...Svårt att veta hur mycket man kan/ska skriva.

Mitt i veckan.

Jag tycker så himla mycket om den här bilden, från sommaren 2003! Dom var så små alla tre, 12, 9 och 1 år. Kan ju lägga till att Emma inte gillar den riktigt, eftersom hon har en liten, liten putmage... ;) DET har hon inte nu. När jag tittar på den känns det som att allt var så rosenrött, så var det inte helt och hållet, men jämför man hur livet blivit, så längtar jag tillbaka...

Nåja, nu är det nu, men en mysig dag på Gröna Lund hade vi då. Nu är det väldigt sällan vi gör något alla fem tillsammans, en naturlig utveckling, antar jag.
------------------------------------------------------------------
Dagarna går, Anton är rätt trött. När han han själv säger att han inte orkar med att gå en stund till fritids, ringer självmant för att bli hämtad från kompisar och somnar när han lägger huvudet på kudden, då fattar man att han är "slut". Men hans värden är mycket bra (för att äta cellgifter) och de är nåt som under hela underhållsbehandlingen hållit sig ganska jämnt! *Peppar, peppar* Misstänker tyvärr att han hade ett migränanfall häromdagen, men jag hoppas verkligen att det var en tillfällighet. :(

I måndags när vi var på dagvården, träffade vi en mamma med sin lilla pojke på snart 3 år, som fått ALL (leukemi) i december. Fast jag vet att barn blir sjuka, är under behandling och så vidare, så tar det mig hårt varje gång. Varje barn är ett barn för mycket! Och känslan av att vi faktiskt kommit så här långt är inte helt fel, inte fel alls faktiskt! För även om vägen tillbaka är svår, så är cancern borta och Anton har hittills klarat den tuffa behandlingen riktigt bra. Så med all rätt, kan väl Anton få vara trött, kan jag tycka. Tror nog att många håller med mig om det.

Just nu leker han i alla fall med en kompis en stund och jag skulle behöva gå igenom lite papper. Roligt (läs: inte), den tar ju liksom aldrig slut pappershögen...