Nyss hemkomna från födelsedagsfirande ute på landet (skojar bara, Mats och Ulrika, Hällby är inte så långt från stan), med trevligt sällskap och god smörgåstårta. Precis vad vi behövde efter en rätt kämpig vecka...man känner sig lite lättare i sinnet då. Och Anton verkar ha haft kul, det var ett helt gäng med barn att leka med där.
För en liten stund sedan tog Anton sin "stora veckodos" av cellgift (förutom den han får varje dag). Och han är så duktig! Har blivit en vana, av nåt som inte alls känns normalt egentligen... Vad underligt det är med en del saker. Och nu är det troligtvis mindre än 4 månader kvar, konstigt! Vet att jag skrivit detta förut, men att kunna tänka tanken att behandlingens slut är strax innan sommaren känns fantastiskt och ofattbart. När läkarna sa att Anton skulle få behandling i 2 år, kändes det som en hel livstid. Och nu närmar det sig!
Nu ska vi försöka ladda batterierna i helgen, inför en förhoppningsvis bättre vecka. (Man måste leva på hoppet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar