Storasyster har precis piggat på sig efter 2 veckors (!) sjukdom, när jag blir sjuk. Hoppas verkligen inte att det här blir lika långvarigt...(Skillnaden är att Emma blir så fruktansvärt dålig av feber, har aldrig träffat på nån som blir lika sjuk som hon.) Har varken tid, lust eller råd med det här. Kontrollbehovet får sig en liten törn. För det är jobbigt att lämna över ansvaret för vissa saker... ;)
Och så har vi en liten kille, som blir orolig när han själv eller andra blir sjuka, även om det "bara" är förkylning och feber. Och man kan ju inte klandra honom, efter alla hans upplevelser. Men det gör ont i mig, när han gråter en liten tår för att hans mamma är sjuk. Jag VET ju att det är övergående... Gäller ju att övertyga honom om det också.
Just nu är han med sina kompisar och det är bra, för då tror jag inte han grubblar så mycket på mig, utan leker och har kul! =)
2 kommentarer:
Jag känner igen det här med att han blir orolig. Sedan jag fick cancer har min 12 årige son blivit oerhört orolig och ångestladdad. Dett lila minsta annan sjukdom eller fläck på kroppen blir han orolig av. Men det går över efter förklaring och tröst :)
Krya på dig
Ja, det är verkligen inte lätt för barn som hamnat i sjukdomsvärlden på ett eller annat sätt... Senast i morse fällde Anton en liten tår, eftersom jag fortfarande inte är frisk. Så jag får förklara o förklara...
Skicka en kommentar