Ibland tänker jag att det är dags att avsluta min blogg. Kändes så, när vi fått det sista provsvaret...
Men "cancerresan" avslutas ju inte, för att vi fick ett jättebra besked om obefintliga cancerceller. Den fortsätter inom oss.
För på samma gång som jag känner att ett lugn spridit sig över oss, så har det ändrat oss alla i familjen, vissa mer och vissa mindre.
Tycker det är så ledsamt att Anton först och främst, ska behöva gå igenom det här, men också att de stora barnens liv ska behöva förändras på detta sättet.
Som mamma vill man kunna säga till sina barn att "jag lovar att allt ska bli bra", men det kan man inte... Och dessutom kunna skydda dom från allt ont.
Jag har "lovat" min stora son en gång att en viss händelse skulle bli bra och det blev det inte, det slutade i sorg och död. Och det sitter djupt rotat hos honom, tror jag, även om han förstår, att jag inte i min vildaste fantasi kunde tro att det som hände faktiskt hände.
Nu spårade jag visst ur...igen. Men jag behöver skriva av mig, det är tydligt, så något avslut blir det inte nu!
1 kommentar:
Försökte kommentera igår men det gick inte; gör ett nytt försök.
Att släppa är inte möjligt, det finns där hela tiden. Att blogga är ett sätt (för mig) att hantera även efterhändelser. Även om det är få eller inga som läser eller kommenterar så har det ändå effekten att kan jag släppa oron lite när jag skrivit ner vad som skett. Sen så tänker jag också att det kan vara til hjälp för nyinsjuknade att kunna läsa lite olika bloggar. Ha en skön försommar i lugnet efter det fina provsvaret.
Mammanonna http://mammanonna.blogspot.com/
(Det går inte att kommentera inloggad ...)
Skicka en kommentar