Dessa söta tjejers mamma och en annan mamma träffade jag igår. Mycket trevligt! Så härligt att få till en träff och få prata av sig med "likasinnade". Jag tror vi skulle kunna prata hur länge som helst.
Att sedan kvällen för familjen Edlund fick ett abrupt slut, med ambulansmän och poliser i vår trapp (och som på sätt och vis hade med oss att göra, men ändå inte) är en helt annan historia. Tack och lov hade inget hänt, men innan vi förstod det, så var känslorna riktigt i svallning.
Upp o ner, upp o ner...
Anton är trött (på sitt "Antonvis") och har en matlust som är i det närmaste obefintlig. Måtte det vända snart!
Men hur var det nu: Sakta men säkert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar