Ännu en vecka avklarad.

Den här veckan har varit riktigt seg. Roger har jobbat mycket och för Anton har det gått lite trögt. Dessutom är vi så trötta, så trötta. Och då blir det en ond cirkel av det mesta känns det som.

Men igår, när vi trodde att vi skulle slöa i soffan och se på Melodifestivalen, då blev vi helt plötsligt bortbjudna på mat. Härligt! Tack K och C, jättetrevligt och gott! Kul när det händer nåt annat än det vanliga. Och Anton har svårt att hålla sig för skratt (och jag med), när vi tänker på finsk techno... ;) Och Roger fick dricka sin favorit Jägermeister, tror lyckan är gjord för honom.

Jag hoppas nästa vecka blir en bättre vecka, men har så smått börjar förlika mig med att det kanske kommer vara så här nu tills Antons cellgiftsbehandling är färdig. Vore ju konstigt om det inte tar ner hans lilla kropp. Jag har så svårt att förstå att det närmar sig målet för vår resa...helt
ofattbart! Från början fick vi höra att hans behandling skulle vara mellan 2 och 7 månader, så när det sedan blev 2 år (!), kändes det som 100 år. (Orsaken till det var (om jag fattat det rätt) att hans lymfom liknar ALL ganska mycket. Hade Anton haft mer än 25 % blaster i benmärgen, skulle det varit leukemi (ALL), men nu var det färre och då fick han diagnosen lymfoblastlymfom.) En hel djungel att förstå...

Sen kommer ju en längre tid tills Anton blir friskförklarad och det är en oro i sig... Men det ska bli skönt att inte stoppa i honom så starka mediciner som cellgifterna, varje dag. Fast de är ju livsnödvändiga och vi är glada att de finns.

Nu ska jag störa en liten kille i sitt tv-spels spelande för att vi ska göra läsläxa och matte. Undrar om jag blir populär?! ;)