Röntgen gjord.

För denna gången i alla fall... tänk att man inte vänjer sig. Och någon höjdare är det inte att berätta för Anton att det är dags dagen innan eller ha en tid efter lunch. Mycket tandagnissel blev det, så nu har vi lärt oss hur vi inte ska göra.

Vad som däremot gick över förväntan, var att efter Anton vaknat upp, så var han på ovanligt gott humör (brukar vara så orolig efteråt, humöret han har precis vid insomnandet, brukar sitta i). Och detta trots att han visste att han skulle gå hem direkt från uppvaket. (Dagvården stängde tidigt idag.) Så ibland är samma rutiner det viktigaste, men ibland går det bra ändå. Inte lätt att veta vad som är bäst för en orolig kille...

Och nu är det bara att vänta på svaret. (Hm, känns inte som det var 3 månader sen jag skrev om det sist, fy sjutton vad tiden går fort.)