Borta bra...

men hemma bäst. Så är det ju, men man behöver också komma hemifrån ibland. Även om man som vi, väljer en kort resa till Göteborg. Men en bra semestertripp har vi haft!

På måndag börjar vardagen igen (fast på tisdag för mig), men det känns helt ok att börja jobba igen. Jag hoppas så innerligt att det ska funka bra för Anton i skolan och med de nya klasskamraterna och ny lärare. För stora förändringar är inte bra, men tyvärr ser ju livet ut så...

Och nåt röntgensvar har vi inte fått... Tror jag ska ringa och försöka få fatt i läkarna i Uppsala, så man får veta innan skola, jobb och så vidare rullar igång ordentligt. För tankarna finns ju där och "stör".

Apropå tankar så finns mina också ofta hos en familj, som har det kämpigt inför en stor operation. Vill inte skriva så mycket mer än så och att jag önskar av hela mitt hjärta att de förbaskade knölarna ska vara borta för alltid sedan!!! 

Man undrar ju egentligen hur många det är som kämpar med en cancersjukdom?! När vi var på hotellet såg vi en flicka som (troligtvis) var under cancerbehandling, det väckte många känslor och tankar, inte minst hos Anton. Som direkt förstod när han såg henne.

Det får en att bli ödmjuk och tacksam för att vi är där vi är idag sjukdomsmässigt. Varje dag kommer vi närmare hans friskförklaring.

Det är ju bara det där med den inneboende oron, som slagit rot inom en...