Det kunde gå lååång tid mellan varven som vi träffades, men vi hade en speciell relation. Jag kan inte riktigt förklara hur, men jag kan inte fatta att jag aldrig kommer få höra hennes "Hej vännen!"... något mer...
En av hennes närmaste vänners lilla dotter, hade sagt innan begravningen att hon ville att kistan skulle vara öppen så att hon fick se henne. Och egentligen är det en bra tanke, men i Sverige gör vi ju oftast inte så.
Och jag tror faktiskt barn skulle ta det naturligare än vi vuxna...
Men det var en otroligt jobbig begravning. (Självklart är begravningar alltid kämpiga och mina föräldrars är lite diffusa i minnet (kanske har jag förträngt en del, pga chocken då...)
Dels var det så mycket folk på A:s begravning och övervägande var unga personer, eftersom hon själv var så ung, men tanken på hennes son smärtar mig så mycket... Men han är en tuffing och en kämpe, precis som sin mamma. Och har en klok pappa, så det kommer säkert gå bra. Jag vet bara själv hur kämpigt det är att mista sin mamma och då var jag ändå 6 år äldre än J. när min mamma dog.
2 kommentarer:
Man behöver dyka ner för att ta sig upp igen. Bloggen är bara din, så jag tycker du gör rätt i att ha den som ventilhål.
Stor kram till dig
Ja, det har du så rätt i! Kram.
Skicka en kommentar