Röntgensvar och lite annat.

Ibland undrar jag hur mycket upp-och-nergångar livet ska bjuda på?! Det är sannerligen inte alltid lätt i alla fall...

Jag har inte skrivit något än om Antons röntgensvar... de blev också förvirrande och omtumlande, till en början.

Det tog längre tid än vanligt, så till slut började jag "jaga det". Förra svaret såg ju jättebra ut, så på nåt sätt väntade vi oss att det skulle vara samma sak nu... Det vi fick höra var att det fanns vätska i höften och att det diskuterats fram och tillbaka mellan Uppsala och Eskilstuna om det. Men att läkarna i Uppsala anser att det INTE är ett återfall...

Jag/vi vill inte ens höra ordet återfall, även om det är ett INTE framför. Kan tyckas naivt av mig, men det är nog en skyddsmekanism.

Och det var ju lite så tongångarna gick när Anton blev sjuk, att han hade vätska i höften...

Det blev några kämpiga dagar tills vi fick träffa Antons läkare och han undersökte honom noga och vi fick prata och fråga saker vi undrade över. Måste ge personalen på dagvården beröm, för de var så förstående för att svaret kändes jobbigt för oss.

I vilket fall som helst gick undersökningen bra, inga konstigheter och den stora skillnaden nu, är ju att Anton mår hur bra som helst i kroppen. När han insjuknade, hade han ju fruktansvärda smärtor. Usch, det gör ont i mig bara jag tänker på det.

Nu känns det lite bättre, men i den här cancervärlden kan man inte slappna av helt, även om behandlingar och dylikt är över. Och snart dimper väl kallelsen ner till nästa röntgen.
--------------------------------------
Tänker så mycket på min vän som inte finns på den här jorden längre. Hon hade ju en svår sjukdom, men att det skulle ta en sån här drastisk vändning verkar ingen ha trott. Att somna in vid 34 års ålder är alldeles, alldeles för ungt...

Nej, man ska leva här och nu (och det gjorde hon verkligen) och ta en dag i taget, man vet liksom aldrig vad som lurar runt hörnet.

Något som gör mig väldigt glad, är att det funkar lite bättre för Anton i skolan nu. (Törs jag skriva det?!) Små, små steg i rätt riktning!

Och igår blev jag alldeles varm inombords, när Anton stod i köket och ritade och såg så lycklig ut... (Han har knappt velat rita heller längre.) Det är bra med en storasyster, som kan peppa en och rita tillsammans.

Jag har alltid varit stolt och glad över vad mina barn gör, men det lilla som sker med dom nuförtiden, har fått en helt annan innebörd. Så lite, gör mig så glad!