Så kom den då, kallelsen till nästa magnetröntgen.
Visserligen inte förrän om 6 veckor, men bara brevet kom, så kommer funderingarna.
För samtidigt som oron kommer, så är det bra att den blir gjord. För förhoppningsvis ser ju allt helt bra ut och då kan vi pusta ut, för 3 månader. Det är så sorgligt att Anton lider såna "sjuhelvetes kval" innan sövning/röntgen är gjord. Jag önskar jag kunde hjälpa honom med det... Men det gäller att finnas där för honom och vara trygg och inte visa sig orolig. Och någon gång kanske det blir bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar