Fokusera, fokusera...

...på det som är bra. Det är vad jag måste göra.

Den här veckan har inte varit lika bra som den förra, av olika orsaker... Då måste jag stålsätta mig för att uppskatta det som funkar bra. För det är ju så mycket som "gått framåt" mycket.

Och som våra liv var innan Anton fick sin cancerdiagnos, så blir det troligtvis inte igen (för då borde det ha rullat på i gamla fotspår "redan" nu. Jag kan låta bitter, men att hamna i det som vi varit i, i snart 3 1/2 har märkt oss i familjen på olika sätt (och mest negativa då). Ska inte sticka under stol med att det lärt mig positiva saker också; är till exempel inte alls lika orolig inför vissa saker längre och att jag har en styrka att plocka fram vid behov. MEN det är inte värt priset för att lära sig det! Att se sitt barn behöva lida så...

Vad jag menar är, att många som varit med om egen svår sjukdom, kan säga att de inte skulle vilja vara utan den och det är deras åsikt...Det kan inte jag uttala mig om. Men att vara anhörig (som både mamma och dotter till en cancersjuk person), det är fruktansvärt och kunde jag, skulle jag sudda ut alla de här åren, men det är ju en utopi.

Det känns att det börjar närma sig röntgen igen, visserligen cirka en månad kvar, men rätt snart lär kallelsen dimpa ner. Känns i magen också, de där fjärilarna börjar röra på sig så smått... Så drygt en månad har vi kunnat pusta ut ungefär, orättvist kort tid kan jag tycka.

Jag hoppas verkligen allt ser bra ut framåt maj nästa år, ingen vätska och ingen ärrvävnad på platser där det inte brukar vara det. Så att röntgenundersökningarna kanske kan ske med längre intervaller emellan och att Antons port-a-cath kan plockas bort. Anton har börjat längta efter att få bort den och det kan jag förstå, han är så rädd att få ett slag eller en boll där till exempel. (Killar i den åldern är ju inte alltid så försiktiga...) Men när han frågar mig om den ska bort, kan jag ju inte lova nåt.

Märks att det snurrar i huvudet på mig va?! (Och så är ju även tankarna hos vår nära familjemedlem, som fortfarande är inlagd på intensiven...)

Men vi får fokusera på att både hon och Anton finns kvar hos oss, det är ju det viktigaste! (Resten av "problemen" får vi/dom "jobba" på...)

Idag blir det ett liitet lugnt firande av en sjuk Roger som fyller 46! (Men om man frågar honom så är det 25+ ;)