Det ska bli mitt motto under denna semestern. (Så härligt, 5 veckors semester!!!)
Visserligen ska vi åka bort lite, men det vi behöver är lugn och ro och det får vi bäst genom att bara vara...
Man kan tycka att jag som jobbat drygt 10 månader och dessutom gått ner i tid inte skulle vara lika slut som förr om åren (jobbade heltid då). Men dessa månader har varit de kämpigaste i mitt arbetsliv. Kan ändå inte låta bli att känna mig lite stolt över att ha "fixat det", för innan jobbstarten kändes det oroligt. Det blir stor skillnad efter att ha vabbat i nästan 2 1/2 år...
Igår när vi var och handlade, träffade jag på en mamma till en pojke, som är under behandling för leukemi. Var väldigt länge sedan jag träffade på henne och vi känner inte varann särskilt väl egentligen. Men när man varit med om en så smärtsam upplevelse som vi har, så finns det osynliga bandet där. Så känner jag i alla fall.
Hon berättade om Eskilstuna Barncancerförenings aktiviteter, ska försöka ta mig i kragen och vara med någon gång (är inte så "duktig" på det där med föreningsliv). Men det känns viktigt, när det startats upp en sådan förening här i stan. (Fanns inte när Anton var under behandling.) Vilka eldsjälar som orkar!
-------------------------------------------------
Så kan man ju undra vad jag gör uppe kl. 5, när jag har semester?! Den lilla herrn har fortfarande vänt på dygnet och vi får inte nån riktig rätsida på det. När den stora herrn i familjen går på semester, då ska det bli ordning och reda på detta, då får vi ta ett par kämpiga dagar/nätter tillsammans... (Men vanligtvis störs jag inte av att han är vaken, brukar kunna sova ändå.)
Nu ska jag krypa ner i sängen igen, natti natti eller kanske jag borde säga god morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar