Ibland börjar tillvaron kännas mer och mer som "vanligt", för att sedan vara helt upp och ner emellanåt. Jag skulle vilja skriva mer öppet om en del, men av hänsyn till Anton gör jag inte det... Det jag kan skriva är, att det som verkade som koncentrationssvårigheter, verkar mycket mer handla om oro och ängslan, så utredningen som skulle göras läggs på is. Även om vi blir lite "trötta på" att ha många besök på BUP, så har vi fått så mycket bra stöd från dom!
Något som går framåt, sakta men säkert, är skolan. =) Men det tar tid. Man får inte ha bråttom direkt... Och dessutom som vi fått höra, så har man byggt upp ett "beteende", så tar det ungefär den dubbla tiden att jobba bort det. Hm...
Den tiden när Antons klasskamrater började skolan, fick in alla rutiner osv. var Anton mest på sjukhus och fick cancerbehandling och styrde och ställde till viss del med oss, MED RÄTTA. Vi kunde inte göra på något annat vis. Och behandingen och allt som hörde till, var han ju tvungen att ha, hur rädd och förtvivlad han än var. Tror heller inte det är ovanligt, att barnen blir behandlade som en liten prins eller prinsessa, man vet ju faktiskt inte hur utgången blir! :( Att ens älskade barn får en livshotande sjukdom är vidrigare än nåt annat jag varit med om!
--------------------------------------------------
Även om mycket har lugnat sig så har den sista veckan däremot har varit extra kämpig, det är dags för magnetröntgen i nästa vecka (och ett antal andra besök inom vård och skola osv.) Så om det är tufft för oss i familjen just nu, är inte alls konstigt. Sövningen och röntgen är en en stor pärs, på många sätt och vis... Usch!
Det är inte helt lätt att funka som vanligt då...
2 kommentarer:
Visst är det så... Från att ha varit satt på peidestal, ska dom sen helt plötsligt vara "vanliga" barn, med krav och regler som inte funnits förut. Klart dom reagerar! Vi kämpar också med det, men det blir ju lite annorlunda eftersom C bara är 6 år. Enklare att "bestämma" över henne, än över din goding kan jag tro.
Kämpa på!
kramar
Det är förtvivlande med oro hos barn. Min son är frisk men jag har cancer. Min sons oro har börjat sätta spår i hans skolgång. Han vill inte lämna hemmet på dagarna pga sin oro för mig. Jag har igår bloggat om det en hel del (mamma sjuk-son ledsen)Läs gärna.
Stor kram till er båda
Skicka en kommentar