Åter väntan...

Man får passa på att gosa lite, när han för en gångs skull vill sitta i mitt knä. Men vara med på bild vill han inte! När det är dags för sövning/röntgen så "lever känslorna om" mycket för Anton och för oss. Man tror att man ska vänja sig, men det är omöjligt. Fast även om det är väldigt jobbigt runt omkring sövningen, så gick det över förväntan den här gången. Personalen på sövningen sprutar in narkosmedlet mycket långsamt och då får Anton inte samma panik.
Men efteråt är det bråttom hem. Kan inte fatta hur han kan vara så pigg, så snabbt. Men rätt vingligt på uppvaket, eftersom han ska upp ur sängen så fort det går (bråttom, bråttom). ;)

Tyvärr har sista veckorna varit rätt jobbiga. Börjar se mönstret klart nu... Tiden kring MRT:n är riktigt orolig. Frågan om är vad man kan göra för att klara vardagen dessa perioder?! Det kommer ju antagligen pågå över ett år till... Djupdykningarna som blir är kämpiga!

Ibland undrar jag hur vi klarade av tillvaron, när vi i stort sett bodde på sjukhuset?! Men det var väl just det, förutom att köpa mat och betala räkningar, så behövde vi inte försöka leva ett "vanligt, vardagligt" liv. Det var verkligen leva för dagen som gällde då. Och så levde vi också som i en bubbla och fick styrka nånstans ifrån.

Förhoppningsvis får vi besked snart. Och kan kämpa oss uppåt igen. Håll tummarna hårt att vi får bra besked! Denna gången ska vi kanske få svaret i samband med ett sen tidigare planerat läkarbesök och det känns bra. Så jobbigt att gå och vänta på att telefonen ska ringa (och man vet inte när) med ett sånt svar.

Och nu ska Anton få njuta ett väl behövt sportlov.