Torsdagstankar.

Kanske inte den mest smickrande bilden på mig, men struntsamma... det är inte det viktiga utan "bandet" mellan mig och Anton.
---------------------------------
Jag sitter och njuter av den här stunden på dagen, den är bara MIN. Missförstå mig inte, men jag är i stort sett aldrig själv numer och snart måste jag "starta upp dagen".

Har varit ett par bra dagar. Anton somnar bättre nu och sover och sover, så man kan undra om han sover igen för ett par år tillbaka. Jag skojar inte när jag skriver, att jag tror att han sover mer timmar nu, än när han var bebis... Och äter och äter gör han också. har gått upp 6 kg, sen i maj. =)
--------------------------
Häromdagen var jag hos min goa jobbarkompis och efter det ser jag ännu mer fram emot att börja jobba igen. Det har jag visserligen längtat efter länge, det som "stoppat" är ju att det är så mycket som fortfarande inte funkar för Antons del... :(

Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning, längtar efter att få vara mer "social" och ta hand om vårdtagarna (och våra roliga luncher ;) , men samtidigt läskigt för hur mycket har egentligen ändrat sig?!

Nåja, ingen ide att jaga upp sig, det löser sig nog och måndagens besök gör att jag det känns lite lättare ändå. Nåt jag däremot behöver göra, är ett litet besök på jobbet innan det är dags för att bli vårdbiträdet Camilla igen. Tidigare (under Antons sjukdom) var jag där med jämna mellanrum, sen jag gjorde mitt lilla "gästspel" i november och det inte funkade att arbeta, så tog det tvärstopp för mig. Har inte varit där en gång sen dess...

Det har varit och är, en förmån att få vara så nära sitt barn, som jag varit och är med Anton, men det är också en process att "separera" oss lite också... Inte underligt om det blir separationsångest. Och priset för att få vara nära varandra har varit väl högt.

Nehej, slut på filosoferande, dags att sätta fart nu!