Camilla & Antons blogg

Åter väntan...

2012-02-18T08:08:00.004+01:00

Man får passa på att gosa lite, när han för en gångs skull vill sitta i mitt knä. Men vara med på bild vill han inte! När det är dags för sövning/röntgen så "lever känslorna om" mycket för Anton och för oss. Man tror att man ska vänja sig, men det är omöjligt. Fast även om det är väldigt jobbigt runt omkring sövningen, så gick det över förväntan den här gången. Personalen på sövningen sprutar in narkosmedlet mycket långsamt och då får Anton inte samma panik.
Men efteråt är det bråttom hem. Kan inte fatta hur han kan vara så pigg, så snabbt. Men rätt vingligt på uppvaket, eftersom han ska upp ur sängen så fort det går (bråttom, bråttom). ;)

Tyvärr har sista veckorna varit rätt jobbiga. Börjar se mönstret klart nu... Tiden kring MRT:n är riktigt orolig. Frågan om är vad man kan göra för att klara vardagen dessa perioder?! Det kommer ju antagligen pågå över ett år till... Djupdykningarna som blir är kämpiga!

Ibland undrar jag hur vi klarade av tillvaron, när vi i stort sett bodde på sjukhuset?! Men det var väl just det, förutom att köpa mat och betala räkningar, så behövde vi inte försöka leva ett "vanligt, vardagligt" liv. Det var verkligen leva för dagen som gällde då. Och så levde vi också som i en bubbla och fick styrka nånstans ifrån.

Förhoppningsvis får vi besked snart. Och kan kämpa oss uppåt igen. Håll tummarna hårt att vi får bra besked! Denna gången ska vi kanske få svaret i samband med ett sen tidigare planerat läkarbesök och det känns bra. Så jobbigt att gå och vänta på att telefonen ska ringa (och man vet inte när) med ett sånt svar.

Och nu ska Anton få njuta ett väl behövt sportlov.

Oj, vad länge sen nu...

2012-02-05T07:55:00.005+01:00

Ibland börjar tillvaron kännas mer och mer som "vanligt", för att sedan vara helt upp och ner emellanåt. Jag skulle vilja skriva mer öppet om en del, men av hänsyn till Anton gör jag inte det... Det jag kan skriva är, att det som verkade som koncentrationssvårigheter, verkar mycket mer handla om oro och ängslan, så utredningen som skulle göras läggs på is. Även om vi blir lite "trötta på" att ha många besök på BUP, så har vi fått så mycket bra stöd från dom!

Något som går framåt, sakta men säkert, är skolan. =) Men det tar tid. Man får inte ha bråttom direkt... Och dessutom som vi fått höra, så har man byggt upp ett "beteende", så tar det ungefär den dubbla tiden att jobba bort det. Hm...

Den tiden när Antons klasskamrater började skolan, fick in alla rutiner osv. var Anton mest på sjukhus och fick cancerbehandling och styrde och ställde till viss del med oss, MED RÄTTA. Vi kunde inte göra på något annat vis. Och behandingen och allt som hörde till, var han ju tvungen att ha, hur rädd och förtvivlad han än var. Tror heller inte det är ovanligt, att barnen blir behandlade som en liten prins eller prinsessa, man vet ju faktiskt inte hur utgången blir! :( Att ens älskade barn får en livshotande sjukdom är vidrigare än nåt annat jag varit med om!
--------------------------------------------------
Även om mycket har lugnat sig så har den sista veckan däremot har varit extra kämpig, det är dags för magnetröntgen i nästa vecka (och ett antal andra besök inom vård och skola osv.) Så om det är tufft för oss i familjen just nu, är inte alls konstigt. Sövningen och röntgen är en en stor pärs, på många sätt och vis... Usch!

Det är inte helt lätt att funka som vanligt då...

24 december

2011-12-24T13:58:00.001+01:00

God Jul och gott nytt år önskar familjen Edlund.

Härligt besked!

2011-11-23T23:31:00.004+01:00

Idag fick vi äntligen svar på magnetröntgen.

Bilderna såg bra ut och skuggorna/ärrvävnaden som synts tidigare är borta, båda höfterna ser likadana ut nu. Fantastiskt!!!

Men Anton ska fortsätta med röntgen om tre månader (eller nu är det redan bara drygt 2 månader till nästa). Det känns som en STOR trygghet att få göra det, även om det innebär mycket ångest och oro också...

Den här gången har varit extra jobbig att vänta, har jag tyckt...Jag har drömt en del drömmar som jag inte ens vill tänka på, men tyvärr är de väldigt tydliga OCH hemska. Usch!

Men nu ska vi njuta av det här toppensvaret. Och som en person skrev på Facebook: "Den bästa julklappen ni kunnat få!" Håller med till 100 %!

Hatar att vänta.

2011-11-19T12:17:00.006+01:00

Tunga ord, men att vänta på röntgensvar är inte kul. Kan bara inte fatta, att det ska ta sån himla tid att få besked. De två senaste gångerna har det strulat nånstans (vet inte vart det felat riktigt och jag orkar inte ta reda på det heller).

Nu ska Antons bilder i alla fall tas upp på tumörkonferensen på tisdag och så får vi svar på onsdag eller torsdag.

Men nästa gång kommer vi nog ringa Uppsala lite tidigare, för att vänta 3 veckor känns inte helt ok. Det genomsyrar så mycket annat som är jobbigt ändå och då behövs det inte mycket för att man ska brista...

Men kroppsligt mår ju Anton så bra, så jag förlitar mig på det tills jag vet nåt annat!

Tävla...

2011-11-19T09:20:00.004+01:00

Idag har jag deltagit i en julutlottning om ett halsband. På bloggen Livets vägar.

Värmande =)

2011-11-14T18:31:00.007+01:00

Under tiden Anton var cancersjuk och "gästspelade" på skolan ibland, så blev det mycket glada reaktioner när han kom dit.

När han sen började gå oftare, så blev det vardag för de andra att träffa Anton.

Men idag när han kom tillbaka till skolan efter 1 veckas sjukfrånvaro, så applåderade hela klassen. =)

Härligt! Och vilka fina klasskamrater!

11-11-11

2011-11-11T23:45:00.003+01:00

Ett speciellt datum, men här hemma har det inte hänt nånting kul... :(

Låter gnälligt, jag vet. Men jag är så himla trött på det här sjukdomstillståndet vi hamnat i. Visst, både Anton och jag verkar vara på bättringsvägen, men var finns kraften, orken och livsglädjen?!

Och det kan tyckas obegripligt att jag gnäller för det här, när vi "stått ut" att leva i cancervärlden så länge. Men det kanske också är just därför, kroppen säger ifrån, de här virus- eller-bacilluskerna var inte vad som behövdes just nu. (Sen var det ju så att under tiden Anton var under behandling, så var jag knappt sjuk en enda gång. Jag höll mig uppe med nån sorts styrka, som jag inte vet var den kom ifrån.)

(Eller också har jag varit så dålig nu, för jag börjar komma upp i ålder, men det låtsas vi inte om att jag skrev va?! ;)

Skitsamma vilket, nu vill jag jobba och Anton vill gå till skolan i nästa vecka!

Lite normalt, vardagligt liv, tack! OCH ett bra svar på Antons röntgen!!!!!
---------------------------------------------
Faktiskt har nåt positivt hänt idag, kom jag på; vår stora son blir inte arbetslös från imorrn, utan får fortsätta ett litet tag till på sitt jobb. Plus att våra vänners dotter fyller 18 år idag, det är stort! =)

Dessutom har jag fått telefonsamtal från både klassmormor och Antons lärare, som undrar hur vi mår och hur vi har det, det värmer mycket!

Antons "tur"...

2011-11-08T12:26:00.003+01:00

...eller snarare otur. Han har varit sjuk sen i lördags nu, troligtvis samma som Emma och mig. Suck!

Det hade ju börjat gått framåt i skolan för Anton, på en hel del "fronter", så jag hoppas det håller i sig i alla fall, fast han är borta därifrån nu.

Och jag är fortfarande inte bra, tröttsamt, men man får väl se tiden an... En dag i taget.

Kan inte fatta att ett barn med 39-40 graders feber kan vara pigg som en mört bara...

Tungt höstlov... :(

2011-11-03T17:34:00.009+01:00

Min semester blev inte alls vad jag tänkt mig... Jag är fortfarande sjuk, har varit på röntgen idag eftersom jag inte är bra än. (Men Emmas var ju också långdraget så...)

Anton har haft några sjukhusbesök, magnetröntgen (en pärs som vanligt, men det gick riktigt bra ändå) och hjärtultraljud. Och jag har varit på vårdcentralen. Himla kul...Som tur är har Anton kunnat leka mellan varven.

Men nu borde det väl ändå vända?!

Fast egentligen känner jag, att jag inte borde klaga just nu. Tänker mycket på lilla Tilda, vars resa nådde sitt slut i måndags. Ett slut som är så fel, så fel, så fel...

Har aldrig träffat Tilda och hennes familj, hennes mamma och jag har haft kontakt över våra bloggar och FB. Men när man hamnar i cancervärlden får man ett sorts band, som inte går att förklara.

Vila i frid lilla ängel!

Med ett gott hjärta!

2011-10-25T12:10:00.004+02:00

Att min stora favorit i musikvärlden är Magnus Carlsson, vet de flesta i min närhet ;)

Idag läste jag på hans blogg att han skulle ha mött en liten beundrarinna, som låg inlagd på hospice. Tyvärr blev det inte av då flickan gick bort i går...
Fint gjort att dela med sig av sin tid, för att glädja sjuka barn. För trots allt är det så, att det skrämmer många också.

En del av våra bekanta har varit ganska osynliga under Antons sjukdomstid, medans andra verkligen har funnits där.

Min personliga tanke om detta, tror jag är att man är rädd.
----------------------------------------------------
Sen gör det mig SÅ ledsen och förbannad att barn ska behöva bli drabbade av svår sjukdom.

Och förlora kampen mot den också... Finns verkligen ingen rättvisa.

Sjukstuga.

2011-10-21T14:31:00.004+02:00

Storasyster har precis piggat på sig efter 2 veckors (!) sjukdom, när jag blir sjuk. Hoppas verkligen inte att det här blir lika långvarigt...(Skillnaden är att Emma blir så fruktansvärt dålig av feber, har aldrig träffat på nån som blir lika sjuk som hon.) Har varken tid, lust eller råd med det här. Kontrollbehovet får sig en liten törn. För det är jobbigt att lämna över ansvaret för vissa saker... ;)

Och så har vi en liten kille, som blir orolig när han själv eller andra blir sjuka, även om det "bara" är förkylning och feber. Och man kan ju inte klandra honom, efter alla hans upplevelser. Men det gör ont i mig, när han gråter en liten tår för att hans mamma är sjuk. Jag VET ju att det är övergående... Gäller ju att övertyga honom om det också.

Just nu är han med sina kompisar och det är bra, för då tror jag inte han grubblar så mycket på mig, utan leker och har kul! =)

Landat med fötterna på jorden...

2011-10-15T14:59:00.004+02:00

Igår var verkligen ingen bra dag, ALLT gick emot mig, kändes det som och jag började fundera på hur man ska orka med allt... Till och med så höll jag på att få tokbryt på apoteket och det har nog aldrig hänt förut. (Fast idag när samma person ringde och talade om att NU hade medicinen kommit, bad jag om ursäkt. Hon sa att hon inte tagit illa upp. Jag hoppas verkligen det!)

Det är sannerligen ingen lätt historia att försöka få till allt som hör jobb, skola, mediciner och läxor till. Dessutom två stora barn som det händer lite "saker" runt, som oroar mig... även om det nog ordnar sig. Men jag vill att de ska ha det bra, må bra och ha jobb och kunna gå i skolan.

I alla fall så önskade jag bara att gårdagen skulle ta slut, när jag läser på en blogg om en flicka som är lika gammal som Anton och är cancersjuk. Igår fick de ett röntgenbesked med ett svar man inte vill ha. Men jag håller alla tummar och tår för att de ska hitta en annan fungerande behandling. Tänker på er!

Jag blev så himla trött på mig själv då, mina bekymmer känns rätt små och jag tänkte till ordentligt och försökte omvärdera mitt gnällande och muttrande.

För vad är det viktigaste av allt?!

Jag vet vad det är för mig...

Ingen rast och ingen ro.

2011-10-12T21:38:00.002+02:00

Idag kom kallelsen till nästa magnetröntgen...

Oj,oj... endast drygt en månad efter svaret på den förra. Nåja, bara att gilla läget, även om det tar på krafterna. Känns väldigt lugnande att få göra MR i alla fall, så de har koll på Antons höft. (Om det är ett bra svar förstås...)

Överraskande återseende!

2011-10-12T11:03:00.004+02:00

Anton utanför BUP.

Under Antons sjukdomstid har vi ju lärt känna flera barn med föräldrar, vissa har vi fått nära kontakt med och andra lite ytligare. Ett par mammor har jag kontakt med över mobilen och FB och så vidare. Och så finns det en pojke med familj, vi lärde känna innan Antons cancerdiagnos och under den första tiden efter. Och sen har vi mötts på barnavdelningen och lekterapin flera gånger.

Sedan förra sommaren har det inte gått att få kontakt med den mamman och jag har undrat SÅ hur det gått för dom (av flera olika skäl, som jag inte kan skriva om här)... Helt plötsligt kliver hon in på BUP (vårt stamställe just nu ;), när vi var där senast. Jag tror vi blev lika glada båda två!

Känns så bra, att ha träffat på henne. Jag tror att det blir nåt speciellt med de personer som man träffar på under en svår tid i ens liv. Har ju ett par andra mammor som jag träffar ibland och jag hoppas vi ska fortsätta med den kontakten, även om vi nu är ute i det "vanliga" livet eller på väg ut i det i alla fall.
--------------------------------------------
Apropå våra egna svårigheter just nu, så har det lossnat med en del och en del står vi och stampar på samma ställe med. Men, men så är det. Vi jobbar på det i alla fall, med viss hjälp av folk som verkar kunna sin sak.

Något som är väldigt positivt är att Antons puls, som varit hög länge (även utan medicinerna för koncentrationen i kroppen) helt plötsligt blivit lägre. Skönt, för läkarna var lite bekymrade för det, så vi har tid för ett hjärtultraljud om ett par veckor. Bra att de har koll, för cellgifter kan ju ställa till mycket i kroppen. Känns lugnande att den sjunkit vid åtminstone två tillfällen nu.

Ja, det är inte bara ett...

Det här med information.

2011-10-01T18:19:00.006+02:00

Hittade en artikel på Barncancerfondens sida från "Dagens medicin", som handlar om att föräldrar till cancersjuka barn, tycker att de inte får lika mycket stöd och information, senare i sjukdomen.

Känner igen det där... Visst, det är jätteviktigt att få stöd i sjukdomens början och det fick vi verkligen. Och då handlar det ju om en kamp på liv och död och då är det prio ett! Men det är ingen lätt match att få ett normalt liv igen, när barnet tillfrisknar.

I och för sig är det inte konstigt att det är så, det satsas säkert inte resurser på det, på samma vis. Men det är en kamp i sig att få en vanlig vardag , svårt för en vuxen att anpassa sig och hur svårt är det inte då för ett barn?! Och där kan familjerna kanske behöva lite hjälp på traven.

Läs artikeln här.

Helheten.

2011-09-30T11:30:00.003+02:00

Varför har jag så svårt att skriva lika öppet om det psykiska måendet, som om andra sjukdomar...Idiotiskt egentligen, för mycket av det hör ju ihop, anser jag. Hur som helst så vill jag ju inte lämna ut Anton och våra andra barn för mycket, men att vi "tagit skada" i viss mån av det vi varit med om, förstår säkert de flesta. Gäller bara att hitta den "rätta" vägen tillbaka.

Denna veckan har vi sett en ljusning. (Dessutom har vi fått mycket hjälp från BUP.)

Jag blir så himla glad och stolt för minsta lilla framsteg nu. Har aldrig nånsin haft press på våra barn att de måste prestera höga betyg och sånt, men nu har kraven sänkts och jag blir så himla lycklig för att Anton gör en sida av ett skolarbete...Huvudsaken är faktiskt att han mår bra och känner sig nöjd med sitt liv! (Sen fattar ju jag också att vissa saker måste man igenom, för att nå målen i skolan, men i dagsläget måste Anton få må bra.)

Så vi kämpar på!

Kaosdagar.

2011-09-20T10:52:00.006+02:00

Det är inga bra dagar just nu... (Bli inte oroliga för Antons cancersjukdom, det är inte det.)

Men idag när katastrofen var ett faktum, så var en "nyckelperson" där och såg i stort sett det hela.

Jobbigt, men ändå bra. Så nu ska han kontakta en annan person och försöka komma fram till nåt.

Skönt att slippa vara spindeln i nätet för tillfället. Och Roger kontaktar en annan person som behöver vara involverad. Bra, för jag orkar inte vara "organisatören" längre, för då är jag snart tillbaka i det tillståndet jag var i slutet av förra året och det vill jag INTE.

Jag vill ha en lugnare tillvaro, kunna jobba och njuta av att Anton är cancerfri!

Och att allt ska funka för Anton såklart!

Samarbete...

2011-09-12T13:30:00.004+02:00

...är inte dumt, när det kör ihop sig och jag är utanför stan!

Stora barn och arbetskamrater. TACK =)

Pappa kunde fortsätta med det han höll på med och jag umgicks med en god vän! Fast det var ju tokigt att det drog ut på tiden...

Men nu är jag hemma hos min plutt, som har ont i huvudet... :(

Sova soffan...

2011-09-12T02:27:00.003+02:00

... inte bra! Då sitter jag här nu, klarvaken. Tur jag jobbar kväll idag.

Igår var vi på Kolmården. Har blivit en liten tradition för oss. Roligt att prova att åka linbanan över Safariparken. Tyvärr var Emma (familjens djurfantast :) dålig och inte kunde följa med.

Det var tydligen rekord på antalet medlemmar, som var där (över 1000 st). Kul att så många vill åka dit, men samtidigt blir jag lite ledsen över alla sjuka barn och de som varit sjuka. Tänkte lite på det, när jag satt och tittade ut på all publik, när delfinshowen skulle börja... tänk hur många som delat den upplevelsen som vi varit med om...

Anton ville ha med sig en levande delfin hem (han tycker de är så fina), men fick nöja sig med ytterligare en gosedjursdelfin, som fått namnet Mini. =)

Lördag morgon.

2011-09-10T09:04:00.003+02:00

Det känns så himla bra nu. Man går liksom som på nålar inför röntgensvaret. Och så här blir det var tredje månad i 2 år. Men även om väntan är påfrestande, så känns det tryggt att veta att de har koll på höften, med ganska täta mellanrum.

Och nu har jag tagit in det bättre, tror jag, att så här kommer det att vara. När vi var i Uppsala (i maj) fick vi ju höra att nu blir det inget benmärgsprov eller röntgen om inte Anton uppvisar några symtom på besvär från höften. Och sedan ändrade det sig totalt (pga. ärrvävnaden där tumören suttit). Jag tror jag blev så chockad av det, så det var svårt att ta in alla positiva svar ordentligt. Men nu har vi ju fått bekräftat att inget har förändrats, så det känns lugnande.

För övrigt rullar livet på (eller där ljög jag lite), skolan är som en berg-o-dalbana. Men sista dagarna har funkat riktigt bra (törs jag skriva så?!). Men, men...en dag i taget... Det är inte så lätt för Anton, det får man ha med i bakhuvudet...

Och det är så skönt att jobba! Fast vårt beslut att jag skulle gå ner i tid, var ett förnuftigt beslut, både för Anton och mig... Men just nu är jag långledig, från torsdag eftermiddag till måndag eftermiddag. Härligt va?!

Och imorgon åker vi till Kolmården (tredje gången gillt för oss), med Barncancerföreningen! =)

Röntgensvar.

2011-09-08T19:25:00.004+02:00

Idag fick vi äntligen svar från Akademiska på Antons magnetröntgen. Bilderna såg bra ut. Så härligt!!! Nu kan vi pusta ut för ett tag... =)

Igång...

2011-09-03T08:09:00.004+02:00

...med jobbandet. Känns så bra, men lite förvirrad känner jag mig allt. En hel del nytt att lära och MASSOR av nya vårdtagare. Nåja, det löser sig, jag har ju varit ny förr (för drygt 20 år sen ;)

Det är en härlig känsla att kunna säga "Nu ska jag gå till jobbet!

Tyvärr blir det rätt långa dagar för Anton och han blir trött. Dels har de mycket längre schema nu i 3:an och Anton har ju i stort sett inte gått helt, sen tidigt på vårterminen i 6-års. Men vi tar en dag i taget och lärarna har bra förståelse för hans situation, känns det som.
---------------------------------------------------
Vi har inte svar från Uppsala än på röntgen... Antons läkare här i E-tuna har tittat på bilderna och de ser oförändrade ut, inget nytt som tillkommit, men läkarna på Akademiska ska titta på dom på deras barntumörrond på tisdag, så förhoppningsvis hör vi nåt på onsdag.

Jag hoppas inte det ska dröja så här länge att få svar efter varje röntgen...

Tack och lov mår ju Anton så bra nu, går inte att jämföra med när han insjuknade i cancern.
--------------------------------------
Nähä, det här duger inte, dags att sätta fart. Idag ska vi vara "flyttgubbar" och sen blir det kräftor efter det.

Tisdag.

2011-08-30T09:37:00.004+02:00

Ny vecka igen och "peppar peppar", har den börjat bra. (Törs knappt skriva det...) Roger och jag har börjat på en kurs, som verkar intressant. Men jag berättar lite mer, när vi gått ett tag.

Nåt har vänt och sakta går det framåt. Och bakslag får man troligtvis räkna med, sånt är ju livet.
-----------------------------------------------------
Dokumentären jag tittade på i söndags, var jättefin och sevärd, MEN så jobbig att titta på... Är man själv i eller har varit i den världen, så gör det ont. Stor del av filmen kunde lika gärna ha handlat om oss. Efter en stund, var det bara jag kvar i soffan, resten av familjen ville/orkade inte se...

Så nog har det "märkt" oss på många sätt och vis. Världen vändes upp och ner den 17 april 2009 och vi kommer alltid bära det med oss. Känner mig så stolt över våra tre barn dessutom, för hur lätt är det att hamna i nåt sånt här?! (Inte lätt alls, eftersom jag hamnade i liknande sits dvs. "cancervärlden", fast det gällde min mamma, när jag var 16 år.)
-------------------------------------------------------------
Troligtvis ringer läkaren de närmaste dagarna om röntgensvaret och det MÅSTE vara bra.

Först och främst för Antons skull såklart, men vi behöver lite lugn och ro i själen nu.

Och på torsdag börjar jag jobba, så då då börjar en annan sorts allvar, men det känns skönt!
( Påminn mig om att jag skrivit detta, ifall jag börjar muttra över jobbet längre fram... ;)

Hellre jobballvaret än cancerallvaret...

Barn med cancer.

2011-08-28T09:58:00.003+02:00

Idag hoppas jag ni tittar på dokumentären på SVT2 kl. 20.

Den är filmad på Drottning Silvias barnsjukhus och man får en inblick i hur det är att vårda barn med cancer.

Jag tror att det blir både intressant och jobbigt, men titta det ska jag...

Skola, jobb osv.

2011-08-24T21:15:00.004+02:00

Nu har skolan hållit på i tre dagar och jisses, vilken trött kille jag har... Idag somnade han kl 7 (!). Det värsta är att han mådde illa och hade huvudvärk, migränvarning... :(

Och så var jag en liten sväng till jobbet, det känns så bra att träffa mina jobbarkompisar igen. Jag hoppas ni blir lika glada och kramiga när ni ser mig varje dag sen ?! ;) Skojar bara, eftersom jag vet att ni är ett gäng, som läser här ibland... Är bara förvånad att det inte känns mera konstigt att komma dit, när jag varit därifrån så otroligt länge.

Fick veta både glada och tråkiga saker. Det tråkiga hade med cancer att göra och när jag såg den personen vars familjemedlem drabbats, så var det som att slungas tillbaka (i tanken) till den fruktansvärda första tiden, efter Antons diagnos. Usch, så känslosamt... och vilken gräslig resa de har framför sig... Jag känner mig otroligt tacksam för att vi kommit så långt hittills på "vår resa"!
------------------------------
Och om någon undrar över Antons röntgen, så har vi inte fått svar än.

Väntan är påfrestande...
...............................................
Liten uppdatering: Han sov ända till 8 dagen efter, då är man trött. Anton blev själv chockad när han vaknade... =)

Trasor =)

2011-08-18T07:24:00.004+02:00

Nu har det börjat säljas disktrasor till förmån för Barncancerfonden igen.

Denna gången med gulliga björnar på.

Jag hittade dessa på City Gross i Västerås. (Men finns säkert på andra affärer också.)

Köp du också!

Pust!

2011-08-17T07:06:00.005+02:00

( Air-Buddie fick äran att följa med till sjukhuset. ;)

Det var en kämpig dag igår.

Anton var ledsen, arg och rädd om vartannat. Men det FÅR man vara. Själva sövningen gick till slut riktigt bra. Anton var jätteduktig och narkossköterskan gjorde lite annorlunda den här gången. Känns bra, men fy vilken kraftansträngning det var. Kände mig som "överkörd" och gör fortfarande, i viss mån. Man kan ju undra vad det var som gjorde att man fixade det här förut, så ofta?! Måste ha varit chocken efter att ha hamnat i denna cancervärlden, som drev oss igenom det då...

Tror inte det är ofta personalen på uppvaket, ser någon uppe på en liten "springtur", så snabbt efter uppvaknandet... hihi ;) Strax efter fotot jag lagt ut, var han ur sängen och det är ovanligt. Han brukar sova, sova och sova efteråt, men jag tror han var liite påverkad av narkosen fortfarande.

Nu har vi väntan på svaret kvar, vet inte hur lång tid det tar...

Röntgendags...

2011-08-16T00:01:00.003+02:00

Usch, vilken jobbig och orolig dag det varit idag... eller rättare sagt igår, tisdagen har ju börjat nu. (Så vad sitter jag här för?!)

Det har varit kämpigt för Anton; tårar, oro och härjande. Så kan man sammanfatta måndan. Han vill INTE bli sövd, men vad kan vi göra... ingenting. Han måste, men fy vad ont det gör i mammahjärtat. Varför hamnade vi i det här?!

Dessutom fick vi idag veta att hans goa, fina lärare inte kommer tillbaka till skolstart. Ledsamt...
Går säkert bra med den nya klassläraren i och för sig, men vi kommer sakna K. En fantastisk, underbar person!

Dagens positiva var i alla fall att vår stora son fått förlängt arbete ett tag till. Toppen!!!
------------------------------
Håll tummarna i morgon för Anton och oss!

Tankarna far...

2011-08-11T10:05:00.003+02:00

Mycket att tänka på och göra just nu.

Planerar inför jobbstarten om några veckor, men jag ser fram emot det! Känns ännu roligare när jag pratar med eller träffar på nån av mina jobbarkompisar.

Anton och jag håller på med lite skolarbete då och då. Och icke att förglömma Emma som hjälper till... kan ju säga som så, att det är många procedurer kring dessa stunder, men så får det vara. Huvudsaken är att de blir gjorda. Och visst är jag lite "hård", men det är för Antons skull.

Håller dessutom på med rensning lite här och var, inget måste, men fy sjutton vad bra det känns när det är gjort. Man hittar på saker/kläder som varit borta också!

Och lite trevliga saker hinner vi med emellanåt, det behövs. =)

Nåt som finns där bak i medvetandet och tanken är den kommande magnetröntgen i nästa vecka... Måste ju göras, men jag tycker så himla synd om Anton, eftersom han är så panikslagen inför varje sövning. (Hur stod han/vi ut förut när han gjorde det jätteofta?!) I början av hans sjukdom var det ibland flera gånger per vecka... :(

Och så väntan på svaret sen då...

Tur vi har ganska fullt upp just nu.

Bröllopsdag.

2011-08-02T10:23:00.004+02:00

Igår hade vi 19-årig bröllopsdag. Kan väl inte påstå att vi firade speciellt mycket, vi är lite dåliga på det...

Men en liten tur till Taxinge slott (familjens smultronställe) blev det i alla fall!

Kan bara inte förstå var tiden tagit vägen; 19 år... och nästa år har vi varit tillsammans i 25 år.

Och en dans på rosor har det inte alltid varit (man kan väl lugnt säga att vi fått en stor dos sjukdom och sorg att tampas med, bland annat) och väldigt olika som personer är vi också.

Men kämpat det har vi och här står vi nu!

Känns härligt!

Stolt.

2011-07-23T10:50:00.006+02:00

Redo för avfärd! =)

Igår var vi på äventyr, Roger, jag och Anton.

Fast vi på ett håll och Anton på ett annat. Han var på bilträff med farmor och farfar i Säter. Det är därför jag är så stolt över honom, för det är inte en självklarhet att allt "klaffar" för våran lilla herre, utan att gå in på detaljer...

Och Roger och jag "roade" oss med ett bup-besök och sen for vi till Västerås och strosade runt. Nytta och nöje.

En bra dag med andra ord!

Åka motorcykel =) eller =/ ?

2011-07-20T12:46:00.008+02:00

Anton är redo för en liten åktur!
Även pappa tycker det är skoj.
Jonathan.

Vad är det som gör att pojkar/män är så förtjusta i motorcyklar (ja, inte alla, men många) ?!

Anton fick en minimotorcykel av sin farfar förrförra sommaren och av förståeliga skäl (under behandling och så) har det inte blivit så mycket åka tidigare. Men nu i år har det blivit några gånger. Anton och ett par av hans kompisar och Daniel och Emma har provat. Tack och lov går det inte så fort... än...

Inte världens bästa hobby för sonen till en orolig mamma, men det är härligt att märka hur nöjd Anton blir!

Torsdagstankar.

2011-07-14T09:04:00.004+02:00

Kanske inte den mest smickrande bilden på mig, men struntsamma... det är inte det viktiga utan "bandet" mellan mig och Anton.
---------------------------------
Jag sitter och njuter av den här stunden på dagen, den är bara MIN. Missförstå mig inte, men jag är i stort sett aldrig själv numer och snart måste jag "starta upp dagen".

Har varit ett par bra dagar. Anton somnar bättre nu och sover och sover, så man kan undra om han sover igen för ett par år tillbaka. Jag skojar inte när jag skriver, att jag tror att han sover mer timmar nu, än när han var bebis... Och äter och äter gör han också. har gått upp 6 kg, sen i maj. =)
--------------------------
Häromdagen var jag hos min goa jobbarkompis och efter det ser jag ännu mer fram emot att börja jobba igen. Det har jag visserligen längtat efter länge, det som "stoppat" är ju att det är så mycket som fortfarande inte funkar för Antons del... :(

Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning, längtar efter att få vara mer "social" och ta hand om vårdtagarna (och våra roliga luncher ;) , men samtidigt läskigt för hur mycket har egentligen ändrat sig?!

Nåja, ingen ide att jaga upp sig, det löser sig nog och måndagens besök gör att jag det känns lite lättare ändå. Nåt jag däremot behöver göra, är ett litet besök på jobbet innan det är dags för att bli vårdbiträdet Camilla igen. Tidigare (under Antons sjukdom) var jag där med jämna mellanrum, sen jag gjorde mitt lilla "gästspel" i november och det inte funkade att arbeta, så tog det tvärstopp för mig. Har inte varit där en gång sen dess...

Det har varit och är, en förmån att få vara så nära sitt barn, som jag varit och är med Anton, men det är också en process att "separera" oss lite också... Inte underligt om det blir separationsångest. Och priset för att få vara nära varandra har varit väl högt.

Nehej, slut på filosoferande, dags att sätta fart nu!

Läget.

2011-07-10T22:08:00.003+02:00

Lördag: en mycket bra dag!

Söndag: en riktig skitdag...

Måndag: förhoppningsvis en mycket trevlig dag.

Igår var vi på Power Meet, idag ********, imorgon besök hos min arbetskamrat. =)

Visst kör vi varannan-dags-principen åtminstone vad gäller "dagsläget" ?!

Det röstar jag för.

Vinter...

2011-07-08T09:59:00.004+02:00

Mitt hjärta en kort tid innan allt elände med smärtor och dylikt började i januari-09. (Tyckte det var lite "kul" att lägga ut en snöig bild, en VARM sommardag som denna. =)

Stick-i-fingret.

2011-07-07T23:22:00.004+02:00

Idag har vi varit på provtagning på dagvården. Jag tror Anton var lite pirrig idag, det går så pass långt mellan varven nu. (Och det lät som att det kommer bli längre mellan gångerna framåt hösten, om värdena ser bra ut fortsättningsvis. Och så blir det röntgen var tredje månad förstås.) Men idag fick han ta med sig en kompis till sjukhuset och det tror jag var lite spännande för dom båda. Så de lekte på "lekis" (full fart!). Och så avslutade vi med Slagstaglass!

Men ikväll, eller rättare sagt stora delar av dagen, har vi haft en liten kille härhemma som förvandlas till en Duracellkanin när han blir trött, men som slocknade ovanligt tidigt (för att vara Anton). Jag är chockad! =)

Så istället för att sitta vid datan, borde jag ta och lägga mig mig nu.

God natt!
--------------------------------------
Liten uppdatering: Anton sov 12 1/2 timma i natt, så han var nog väldigt trött. Hoppas han är riktigt utvilad, eftersom vi ska på Power Meet i helgen! Och en förhoppning om en liiite mindre härjig Anton än igår... ;)

Minnen.

2011-06-30T22:51:00.009+02:00

Undrar om han ska föreställa Frihetsgudinnan här?! ;)

Fick en hel hög med fina bilder som Emma fotat och som jag inte sett tidigare. Automatiskt väcker det minnen... De bilder jag har sedan tidigare, har jag sett så många, många gånger.

De här är från 2009-2011 och de jag lagt ut i det här inlägget är rätt precis 2 år sedan.

Anton (och vi) har permis från sjukuset efter operationen som blev gjord, fast den inte skulle ha blivit det. (På grund av Antons dåliga värden.)

På bilderna är det drygt en vecka sedan operationen. Även om jag ser att han inte är helt pigg och är cortisonrund, så är det svårt att fatta HUR dålig han faktiskt var strax innan; låg till sängs med flera antibiotika, näringsdropp, kateter, koll på blodtryck, puls och syresättning. Usch ja...

Det kommer minnesbilder titt som tätt, kan vara en doft, ett foto, en maträtt, en film osv, osv som kan sätta igång det och så lär det nog vara. Och även om år läggs till år, så lever ju minnena av våran "resa" kvar. Läste ett klokt uttalande om det med hur år kan upplevas, när man hamnar i cancervärlden, i tidningen "Barn & Cancer" :

"De där två åren är större än två vanliga år, för det händer så mycket mer."

Kan bara instämma!
---------------------------------
(Apropå operationen, så gjorde läkarna själva en anmälan, så nu är rutinerna ändrade så att inga andra barn ska råka ut för samma sak som Anton.)

Kallelsen...

2011-06-29T23:39:00.002+02:00

Så kom den då, kallelsen till nästa magnetröntgen.

Visserligen inte förrän om 6 veckor, men bara brevet kom, så kommer funderingarna.

För samtidigt som oron kommer, så är det bra att den blir gjord. För förhoppningsvis ser ju allt helt bra ut och då kan vi pusta ut, för 3 månader. Det är så sorgligt att Anton lider såna "sjuhelvetes kval" innan sövning/röntgen är gjord. Jag önskar jag kunde hjälpa honom med det... Men det gäller att finnas där för honom och vara trygg och inte visa sig orolig. Och någon gång kanske det blir bättre.

Lyckokaka.

2011-06-25T10:31:00.005+02:00

Dåligt foto, men budskapet i lyckokakan jag fick var mycket bra:

"The hard times will begin to fade and joy will come yor way!"
----------------------------------------------
De senaste dagarna har varit SÅ bra och jag hoppas vi kan få mer medvind nu.

Visserligen är jag realist, så jag vet att livet inte är lätt alla gånger.

Men ljusglimtarna gör att batterierna laddas om!

Om att fylla...

2011-06-22T11:56:00.003+02:00

Som några nära och kära vet, fyller jag jämnt snart.

Som jag valt att inte fira nu.

Någon kanske "ogillar" detta. (Fast det tror jag inte.)

Men jag måste följa min egen känsla...

och den säger att det inte är läge för nåt stort kalasande just nu.

Troligtvis kommer Roger och jag ha ett gemensamt 85-årsfirande senare!

Och på födelsedagen är jag inte hemma.

Plus på vågen =)

2011-06-21T22:12:00.005+02:00

Inte så mycket har hänt sen sist...

Men nåt glädjande är att Anton gått upp i vikt! Antingen är det den nya medicinen han äter, som man kan gå upp i vikt av eller så är det för att cellgifterna troligtvis gått ur kroppen och smak, aptit och så vidare blir "normalare". Hur som, så är det positivt!

Anton verkar nöjd och hoppar gladeligen upp och väger sig nu. (Så har det inte varit tidigare.)

Det är mycket tjat på mig om hans vikt, men för oss har det varit ett STORT problem och än törs jag inte lita på att det vänt helt.

Men vi hoppas på det!
-------------------------------
Apropå en kommentar som jag fick på förra inlägget att en mamma skrev att sommarlovet låg helt fel för henne och hennes dotter... tyckte det var så klokt skrivet! För både det här och förra årets sommarlov har känts "fel". Så skönt med andra som kan känna likadant (missförstå mig inte). Däremot låg sommarlovet-09 helt rätt, eftersom Anton var under den intensivaste delen av behandlingen då och hade inte kunnat vara någonting alls i skolan. Mycket bra med bloggande när man kan få "feedback"! Dessutom har jag gått med i ett forum på facebook i kampen mot barncancer och där skrivs mycket som man kan känna igen sig i. Så det här med data är inte så dumt.

Skriver o skriver...

2011-06-12T10:39:00.007+02:00

...inlägg på inlägg och raderar o raderar. Vet inte varför jag håller på så?!

Så skönt för Anton med sommarlov! Det har varit ett tufft läsår för honom, även om han inte gått på långa vägar så mycket som de andra barnen...

Jag hoppas 3:an kommer funka bättre!

Och jag kan erkänna att jag känner mig frustrerad över att inte skolarbetet, skolmaten och allt det andra, har möjlighet att gå framåt. Dumt, jag vet, men sån är jag... :( Ska försöka ta det lugnt inombords. (Och skolarbete kommer det att bli ändå i sommar. Det är ju för Antons egen skull.)

För i höst börjar allvaret för oss.

Dagarna går...

2011-06-06T10:20:00.006+02:00

En glad Anton i Taxinge!

Gårdagens mysiga: en söndagstur till Taxinge, vårt smultronställe! Fin omgivning och fika som inte går av för hackor.

Gårdagens tråkiga: "utbrottet" innan jag skulle gå in på affären. Och det var inte jag som stod för utbrottet ska tilläggas.

Dagens :( Roger som skulle jobba idag, men som blev tvungen att stanna hemma pga. magvärk.
Hoppas det går över snart.

Dagens kanske: ett besök hos en vän som vi inte varit hos på länge.

Morgondagens utflykt: Anton ska till en lekpark med klassen. Och jag har förmånen att få vara med!

Morgondagens "måste": åka till sjukhuset för provtagning (vilket känns konstigt, då det var en månad sen sist vi var på dagvården). Känns ovant att träffa personalen där så sällan, de har ju varit stor del av vår vardag tidigare. Och de är toppen!

Cancertankar de senaste dagarna: Har fått lite kontakt med en person på FB, vars lilla fina flicka (4 1/2 år) inte klarade kampen mot cancern. Hur kan livet vara så orättvist?!! Och jag blir ännu mer tacksam för att Antons cancer är borta! Man kan aldrig ta nåt för givet...

Så fånga dagen! Det ska jag försöka så gott det går...

Mycket firande. =)

2011-05-30T11:31:00.003+02:00

Har haft en mycket bra helg; 50-årsfirande (o Roger och jag fick vara lite barnlediga) och sedan svärmorsfirande igår. Fattar bara inte när vår ork ska komma åter, vi blir helt slut när schemat är fullt... Att Antons ork tar tid att komma tillbaka, det är inget konstigt, eftersom han fått så starka mediciner så länge! Men Roger och jag... :(

Sista veckorna har i och för sig varit rätt kämpiga på olika vis, men nu blir det medicinbyte IGEN och kanske det kan hjälpa.

Men vi har i alla fall laddat lite batterier under helgen med trevlig samvaro och mycket skratt!

Och idag tar vi en liten tur till tandläkaren.

Min lilla trötter...

2011-05-27T15:03:00.002+02:00

Hur kan man sova med en kudde PÅ huvudet?! Och hur hamnade den där?

Snacka om att sova djupt.

Suck!

2011-05-25T10:59:00.002+02:00

Kaosdag igår, kaosdag idag...då borde det väl ändå vända snart...eller ?!!!!!!

Nä, jag fortsätter...

2011-05-24T10:51:00.007+02:00

Ibland tänker jag att det är dags att avsluta min blogg. Kändes så, när vi fått det sista provsvaret...

Men "cancerresan" avslutas ju inte, för att vi fick ett jättebra besked om obefintliga cancerceller. Den fortsätter inom oss.

För på samma gång som jag känner att ett lugn spridit sig över oss, så har det ändrat oss alla i familjen, vissa mer och vissa mindre.

Tycker det är så ledsamt att Anton först och främst, ska behöva gå igenom det här, men också att de stora barnens liv ska behöva förändras på detta sättet.

Som mamma vill man kunna säga till sina barn att "jag lovar att allt ska bli bra", men det kan man inte... Och dessutom kunna skydda dom från allt ont.

Jag har "lovat" min stora son en gång att en viss händelse skulle bli bra och det blev det inte, det slutade i sorg och död. Och det sitter djupt rotat hos honom, tror jag, även om han förstår, att jag inte i min vildaste fantasi kunde tro att det som hände faktiskt hände.

Nu spårade jag visst ur...igen. Men jag behöver skriva av mig, det är tydligt, så något avslut blir det inte nu!

Mat, mat, mat...

2011-05-23T12:13:00.006+02:00

Chokladsmet kanske vore grejen.
(Var bara tvungen att lägga in den andra bilden på honom. Hur kan man förändras så mycket utseendemässigt på ett år?!)

I flera månader har jag dragit på att göra matregistrering och skicka till dietisten. Som gäller Anton, ska tilläggas...visserligen skulle jag behöva göra en själv också, men åt andra hållet då ;)

Jag skäms faktiskt att jag dragit på det så dant, men jag har inte orkat.

Och sista veckorna har varit riktigt psykisk press...

Men nu så. Om vi ska få ett "normalt" liv, så måste de STORA mat-sömn-skolbekymren helst lösas, men i varje fall bli bättre.

Nu kanske någon vill påpeka att det viktiga är ju att Anton är cancerfri och det är också vår inställning SJÄLVKLART! Men det är så mycket som inte funkar och jag blir så ledsen för Antons skull för det. Han är dessutom en liten kille med stora krav på sig själv. Och att skynda på och tvinga fram saker och ting funkar inte heller...

Men...vad är ett "normalt" liv, som jag tjatar om ideligen?! Ja, jag vet inte egentligen, men inte är det livet vi levt sen januari 2009 i alla fall.

Förhoppningsvis vänder det snart, men en liten knuff i rätt riktning är att få mer hjälp med maten tex. Jag får lite mer disciplin på mig själv också (läs: tjatig enligt Anton =) Men det är ju för hans välmående.

Nu ska vi göra lite läxor, blir säkert också poppis ;)
-----------------------------------------
Ha en bra måndag!

Inga cancerceller!!! =)

2011-05-20T13:31:00.006+02:00

Igår fick vi svar på benmärgsprovet. Det såg helt bra ut!

Nu kan vi pusta ut för ett tag åtminstone... Det har varit tuffa veckor med att vänta och vänta.

Nu kan vi fokusera på diverse andra problem, som kommit i "kölvattnet" av behandlingen. För att förhoppningsvis komma in i lite normalare gängor så smått. (Enligt läkaren i Uppsala kan det ett ta ett bra tag för cellgifterna att helt gå ur kroppen.)

Och som förut kommer livet aldrig mer att bli, men nu ska vi njuta av de goda resultaten.

Så fantastiskt skönt!

För dig som undrar...

2011-05-16T14:42:00.005+02:00

...så har vi inte fått alla provsvar än. Det som vi fått svar på har varit bra, men där tumören satt har det blivit ärrvävnad, som läkarna vill ha koll på. (Kan ta upp till två år för det att försvinna, om vi förstod det rätt.)

Så från att det inte skulle vara några röntgenkontroller alls, så blir det var tredje månad med magnetkamera...

Det som känns jättebra är ju att området hela tiden är under kontroll, så skulle nåt (vilket gud förbjude) börja "växa" igen, så blir det ju en extra säkerhet! Det negativa är ju (för Antons del, först och främst) att det blir sövning ofta. Han är så förtvivlat rädd för det... :(

Förhoppningsvis får vi det sista svaret (benmärgsprovet) inom de närmaste dagarna.

Födelsedag!

2011-05-15T19:30:00.008+02:00

Det är knappt han har tid att slita sig från TV-spelet...
...men ett litet "leende" (eller vad man ska kalla minen ;) fick jag i alla fall.

Igår firade vi vår kämpe, som fyllde 9 år!!!

Min lilla "bebis" är inte så liten längre... men minstingen kommer han alltid att vara.

Gårdagen.

2011-05-10T09:11:00.006+02:00

Dessa söta tjejers mamma och en annan mamma träffade jag igår. Mycket trevligt! Så härligt att få till en träff och få prata av sig med "likasinnade". Jag tror vi skulle kunna prata hur länge som helst.

Att sedan kvällen för familjen Edlund fick ett abrupt slut, med ambulansmän och poliser i vår trapp (och som på sätt och vis hade med oss att göra, men ändå inte) är en helt annan historia. Tack och lov hade inget hänt, men innan vi förstod det, så var känslorna riktigt i svallning.

Upp o ner, upp o ner...

Anton är trött (på sitt "Antonvis") och har en matlust som är i det närmaste obefintlig. Måtte det vända snart!

Men hur var det nu: Sakta men säkert!

Väntan...

2011-05-08T12:10:00.004+02:00

I dagrummet på avd. 95 A.

Synd att provsvaren tar tid att få. (Fast å andra sidan är det bra att de hinner analysera dom mer ingående.)

Tänker på dom som kanske gör röntgen med 3-månadersintervaller (verkar vara rätt vanligt), det måste vara riktigt psykiskt jobbigt...

Vi är lite som urvridna disktrasor hela bunten här hemma, men med tiden kommer säkert orken åter. Läkaren i Uppsala sa att föräldrar brukar bli förvånande när cellgifterna efter en tid går ur kroppen på barnen. En del tänker att det är bara tabletter/underhållsbehandling men det är inte så BARA...
-----------------------------------------------
Nu har vi i alla fall något roligt vänta på; våran kämpe fyller 9 år nästa helg! Det är värt att fira! =)

Hem ljuva hem!

2011-05-06T06:52:00.006+02:00

Nu dröjer det ett år tills vi ska till Uppsala igen. (Fast däremellan blir det vissa kontroller här hemma på vårt sjukhus.)

Första dagen hände inte så mycket (förutom hjärtundersökningen), men igår var det full fart. Först benmärgsprovet då förstås, sedan ganska länge på uppvaket. Anton sover oftast rätt hårt och länge efter sövningar, även om själva "sövningslängden" varit kort.

Sedan skulle nålen (eller skalbaggen som Anton kallar den nya nålen, förut var det fjäril) tas bort.

Efter det var det strid ström på salen; sjukhusläraren, konsultsjuksköterskan, neuropsykologen, läkare och så självklart sjuksköterskorna. Så munnen och hjärnan har riktigt fått jobba... ;)

Helt plötsligt var kl. 5 och vi fick äntligen lämna avdelningen.

Stackars Anton har ganska ont där bak där proverna tagits, jag hoppas det ger med sig snart!

Provet som de tog på ryggmärgsvätskan såg bra ut! =) Nu väntar vi på benmärgen och magnetröntgensvaret, det tar ca 1 vecka. Måste vänta tills de haft tumörrond. (Usch så hemskt det låter.)

Och igår var Antons första cellgiftsfria kväll!!!

Vaken Anton! =)

2011-05-05T13:28:00.002+02:00

Nu är vi tillbaka på avdelningen. Sövningen gick över förväntan, vår duktiga kille!

Nu väntar vi på att få träffa läkaren, sedan blir det hemfärd mot Eskilstuna.

Och sen börjar väntan på svaret på benmärgsprovet...

Rum 10 på avd 95 A.

2011-05-05T08:50:00.005+02:00

Då var vi tillbaka där allt började...

Känns märkligt, men ändå inte som att det var 1 1/2 år sen vi var inskrivna här. Faktiskt fick vi samma rum som vi hade första gången, då i april-09. Men de flesta i personalen verkar jobba kvar. Idag har vi "fått" den sjuksköterskan som Anton gillar lite mer (och vi med). De flesta är såklart toppen, men den här personen har lite extra tumme med Anton.

Om ett par timmar är det dags för benmärgsprovet. Känns jobbigt, men det måste ju göras...

Och igår gjordes det ett hjärtultraljud och EKG, men det har vi inte fått svar på än.

Nu ska jag köra med lite operation väckning.

Bilder från gårdagen.

2011-05-04T08:00:00.003+02:00

Sövning 1 av 2 avklarad.

2011-05-03T18:40:00.007+02:00

I morse var det dags för magnetröntgen inför Uppsala. Det var rätt kämpigt (psykiskt). Att sätta nålen i "porten" och att sövas är en mardröm för Anton... Och då gör det MYCKET ont i föräldrahjärtat...Allt vi varit med om tar hårt på hela familjen, även om det är kämpigast för Anton såklart.

Men nu är den första sövningen gjord (gick tyvärr inte att få dom vid ett tillfälle) och Anton var jätteduktig, så stolt över honom!!!

Och imorgon är det dags för Akademiska sjukhuset.

(Skulle lägga in några bilder, men just nu funkar det inte, får försöka vid ett annat tillfälle.)

Inlägg nr. 300.

2011-04-29T07:44:00.005+02:00

Det här är mitt trehundrade (heter det så?!) inlägg. Men jag tänker inte bli "långrandig" idag, utan endast skriva ett citat, jag hittade på en annan blogg:
"MAN VET ALDRIG HUR STARK MAN ÄR, TILLS ATT VARA STARK ÄR DET ENDA VAL MAN HAR." (källa okänd)

Att ändra sig.

2011-04-28T15:43:00.008+02:00

Igår var en sån där berg-o-dalbanedag dag. Ena stunden blev jag så trött på mig själv att jag känner mig så "hispig" och allra mest ett telefonsamtal, som jag ringde, gjorde att jag kände så. Jag måste ju inte alltid ha total kontroll och ligga steget före i mina funderingar. Men det är inte lätt att lära gamla hundar och sitta. ;)

Däremot när vi var på föräldramöte igår kväll, så kände jag mig inte alls speciellt "hispig". Har alltid tyckt att det varit jobbigt med såna tillställningar. Men inte längre. Man ändrar sig. Kan ju ha att göra med, att vi varit tvungna att vara med om så mycket nytt och massa nya människor de senaste åren. Roger och jag pratade om det och där, är vi nog lite inne på samma linje. Han har också tyckt det varit jobbigt med möten och dylikt...Kan tyckas larvigt, när vi haft barn sen 1990, men såna är vi... =)

För övrigt var det ett bra möte, vi föräldrar skulle få träffa Antons nya lärare (men jag har ju redan träffat henne flera gånger).

Men nu vill jag att tiden ska gå snabbt, så att de kommande jobbiga händelserna blir avklarade... Orkar inte med denna oron/stressen... :(

Dagsläget.

2011-04-27T11:20:00.011+02:00

Vacker körsbärsblomma.
Efter en av alla otaliga sövningar i Uppsala.
En tunna kommer lastad med... näringsdryck.

Det blev visst lite påskledigt från bloggen också. =) Vi har haft en bra påsk, men inte speciellt mycket påskfirande egentligen. Fast det är inte det viktigaste. Istället har det varit mycket som har med bilar att göra och en stackars skendräktig kanin bland annat...

Det är mycket väntan nu, känns det som. Snart ska vi till Uppsala för "avslut" på behandlingen. Det är svårt att släppa, jag har försökt, men det är inte lätt. Och tänker inte jag på det, så kommer Anton med nån fundering. Trött är jag också. Skulle vilja kunna njuta mer av den fina våren till exempel.

Väntar också på att höra från dagvården för att få veta om vår önskan om att två sövningar ska bli en, är möjlig att genomföra. Hoppas det, men det kan hända att benmärgsprovet och magnetröntgen måste göras vid olika tillfällen. Lär väl få svar imorgon, när vi ska på provtagning.

Annars mår Anton bra, ser väldigt trött och glåmig ut, men håller ångan uppe rätt bra ändå. Aptiten är mycket dålig tyvärr, så det blir en del näringsdryck. Måste skryta över honom, han är så duktig på att dricka dom. Trodde aldrig vi skulle kunna få honom att inta dom genom munnen. (Han fick dom ju genom "knappen" i magen förut.)

Fast vi (och allra mest Anton själv) trodde väl knappt att det skulle gå så bra för honom och svälja tabletter heller och nu är han en "fena" på det. Men det har varit mycket träning och MYCKET äpplemos. Vi är storkonsumenter på äpplemos! =)

Men förhoppningsvis får Anton snart 18 tabletter mindre i veckan att äta. Visserligen har han ett antal mediciner kvar att ta, men det är ändå stor skillnad!

Skärtorsdag.

2011-04-21T13:21:00.006+02:00

Cookie i påskägget.

Då var påskhelgen här. Vi har tagit det väldigt lugnt på påsklovet...vi behöver det. Har visserligen gjort massa tråkiga, men viktiga måsten den här veckan. Och det känns bra när det är gjort för denna gången.

Har varit till tandläkaren med Anton också, inga hål som ska lagas just nu, utan bara inplastning av de små hål som finns. Dessutom ska de försöka passa på att göra det, när han är sövd för magnetkameraröntgen, skönt! Eftersom mycket för oss är en kamp i sig, så är jag tacksam för att de är flexibla på det sättet. Både Anton och jag sparar lite energi då...Synd bara att benmärgsprovet och magnetröntgen görs vid två olika tillfällen. Men, men det måste gå det också. I början sövdes ju Anton var och varannan dag, för diverse undersökningar, behandlingar, ingrepp, benmärgsprov, lumbalpunktion och så vidare. Usch...

Märker hur det kretsar i mitt (och även Rogers och Antons) huvud just nu...ofta! Hoppas innerligt vi ska få pusta ut efter undersökningarna. Så att vi kan få koncentrera oss på Antons återhämtning istället. Resan fram tills idag har varit lång och slingrig.

Men i påskdagarna ska vi försöka att bara ha det bra, firande av min bror och så eventuellt åka på bilmässa. Då blir Anton glad, tror jag!

Och så bara vara... =)

17 april

2011-04-17T10:07:00.002+02:00

Idag är det två år sedan vi fick veta att Anton var sjuk i cancer...Usch för den stunden, det går liksom inte att förklara för någon annan hur det kändes. Vidrigt!!!

I år känns det inte riktigt lika tufft med denna dagen, men jag kommer aldrig gilla den 17 april, eftersom det datumet, fast 1988 så dog min mamma.

Men jag ska inte fastna i det, får tänka som så, att ju flera år som går ifrån Antons cancerdiagnos, desto närmare hans friskförklaring kommer vi!
-----------------------------------------------------
Helgen har varit mycket trevlig, blev lite "tokigt" i fredagskväll. :( Var en liten herre som var upp och ner, men lite är det nog Rogers och mitt fel också. Vi borde veta att för mycket på agendan och för lite mat i magen funkar inte. Eller också berodde det på nåt annat...

Idag ska jag ta itu med lite pappersgöra, som jag skjutit på, men förhoppningsvis hinner jag njuta lite av söndagen också!

Äntligen fredag!

2011-04-15T11:02:00.005+02:00

Anton med påskägget han fick på sjukhuset igår!

Dagarna ser i och för sig rätt lika ut. Men det är skönt när familjen är samlad och det inte är en massa måsten för Anton. Just den här veckan har varit flera besök i sjukhusvärlden, som vi avslutar med ett besök på BUP i eftermiddag. Pust!

Anton kräktes inte mer i onsdags, men var trött på dan, så det blev lugnt och skönt. Anton uppskattar kanske inte det lika mycket som vi vuxna, men behöver det. Dagen innan hade han kört ganska slut på sig själv, med kompisarna. De är ju friska och har mer ork och Anton VILL så mycket. Det är inte lätt, men då får man vara en dum mamma... (som jag antar att han tycker att jag är då).

Funderar på om det är medicinen han tar två dagar per vecka som han blir dålig av, för det är inte första gången han mår illa och kräks i samband med den.

Nåväl, nu ska han inte äta den så länge till, så det får väl vara så.

Under tiden jag skrev det här inlägget, så ringde dagvården om provsvar. Låg ungefär som förra veckan, vissa lite låga, men fortsatt medicinering.

Dessutom hade läkaren från Uppsala kontaktat Antons läkare, om att tid är på gång för benmärgsprov och magnetröntgen på Akademiska. Känns konstigt, overkligt och nervöst, även fast vi visste att det började bli aktuellt...

Men nu ska vi försöka ha en bra helg och ni också! Den här helgen blir det mycket firande för oss, kusinen har fyllt 17 och mina svärföräldrar har varit gifta i 45 år, trevligt!

Det blir inte alltid som man planerat... :(

2011-04-13T06:50:00.008+02:00

Jag vaknade för en stund sen av en liten kille som mår illa, så jag rusar upp för att hämta en spypåse, men för sent...

Så det är inte varje dag man moppat golv innan halv sju. ;)

Skämt åsido, så blir det nog en hemmadag idag, tyvärr. Anton och jag som var bjudna på middag i kväll. Kunna planera, vad är det?! Nåväl, min vän är väldigt förstående, lever själv i sjukdomsvärlden, fast på ett annat sätt. (På fotot är hennes son med, Anton testar elgitarren. =) Bilden är tagen strax innan jul-2009.)

Nu tror jag Anton sover igen. Skönt för honom. Sen tror jag vi tar ett filmmaraton. Han tycker det är jättekul att kolla på filmer igen och det är bra, för då tar han det lugnt. Och det behöver han.

Vikarie.

2011-04-11T11:48:00.005+02:00

Idag har vi träffat Antons nya fröken, som ska vara vikarie för Antons lärare som troligtvis blir borta resten av vårterminen... :(

Jag hoppas det blir bra, hon verkar ha en bra inställning till att ta sig an den uppgiften och verkar trevlig och engagerad i barnen.

Men vi kommer sakna Antons fantastiska fröken. Hon är toppen! Man får ju tänka på att det inte är så lätt för vikarien att ta över efter någon, som är så otroligt uppskattad heller.

Känns lite jobbigt med bytet, eftersom vi har skolbekymmer ändå, men vi får göra det bästa av situationen. Vi kämpar på med skolarbetet, igår jobbade Anton jättebra med matte! =)

Och hålla tummarna för att orsaken till att läraren är borta från jobbet, löser sig till det positiva!

Glädjespridning! =)

2011-04-10T08:52:00.003+02:00

Anton har länge pratat om att han vill ha en TV i sitt rum i lagom storlek, för att spela tv-spel på bland annat. (Han hade vår lilla ett tag, men det funkade inget bra.)

Nu har han fått en!!! Med bidrag från Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond.

Vilka fantastiska människor det finns!

Och redan nu, har Roger och Anton haft många mysstunder med tv-spelsspelande i hans rum.

Solo.

2011-04-09T21:15:00.003+02:00

Helt plötsligt blev jag själv. Och det är ovanligt en lördagskväll kan jag säga.

Så nu är det jag, datan och tystnaden (som jag njuter av). Ingen musik och ingen TV på.

Men blir de borta för länge, så blir jag säkert rastlös och vilja att de ska skynda sig hem.

Så man är...

Böcker och bloggar.

2011-04-09T13:30:00.010+02:00

Har försökt få upp min läslust igen. Jag som formligen slukade böcker förut, har himla svårt att komma igenom en bok nu. Mina favoriter har länge varit verklighetsbaserade böcker och kriminalromaner. "Mordböckerna" går bra att komma igenom, men de andra känns jobbigare, även om det är intressant och "lärorikt". Men det är skönt att försvinna in i bokens värld emellanåt. Det var en klok person som sa till mig en gång, att det är en sorts resa det också!

Läste för en tid sedan en bok som heter av "Jag älskar livet!" av Anders Veborg, som hade leukemi och gick bort i maj-88. Den var bra, han skrev mycket om deras känslomässiga upplevelser, behandlingar (vanliga och alternativa). Men också lite jobbigt att läsa den, för den perioden han skriver om, var ju även min mamma sjuk i leukemi och dog sedan i april-88...

Sedan har jag läst ut "Orkar han så orkar jag." av Helene Kindstedt. Sonen Ivar har haft en hjärntumör och hon skriver om deras resa fram till att cancern är borta. (Vad härligt det känns att skriva det!) Den var jättebra, men lite känslomässigt kämpig för mig att komma igenom, som själv lever i samma verklighet. Och samtidigt fascinerande att man kan reagera och agera på så lika vis, när ens barn är sjukt. Vissa känslor och tankar i boken skulle kunna varit skrivna av mig själv..

Den som vill får gärna låna boken om Ivar av mig! (Den andra tillhör Antons fritids.)

Undrar om det är en orsak till att jag tycker om att läsa bloggar så mycket, eftersom det liknar de verklighetsbaserade böckerna på ett sätt?!

Som jag skrivit förut så tycker jag det är givande att läsa bloggar, men samtidigt väldigt ledsamt och jobbigt ibland eftersom många bloggar jag följer är cancerbloggar (och andra med sjukdomsanknytning på det ena eller andra sättet. MEN också med glädjande händelser såklart!

Fast det är också en märklig känsla att skriva öppet så här, men jag tycker det känns bra att göra det. Hade önskat att kunna vara lite öppnare ibland bara.

Men jag "bloggar på" och vad det gäller böckerna, kanske jag ska hålla mig till morden ett tag... ;)

(Har fått veta att en fd. klasskamrat till mig skrivit en bok, funderar på att köpa den, men lite osäker på om innehållet lämpar sig för mina ögon och öron. Men det är inte varje dag en gammal klasskompis ger ut en bok, så det vore kul att ha den. )

En ängel...

2011-04-08T11:26:00.006+02:00

Idag hatar jag cancer ännu mer (om det är möjligt)!

Har förstått att en liten flicka vi träffat ett flertal gånger i Uppsala, blivit en ängel...

Livet är så fruktansvärt orättvist.

Mina varmaste tankar till henne och familjen.

Cancer, cancer, cancer...

2011-04-05T15:05:00.005+02:00

Jag är så less på allt som har med cancer att göra! Kanske inte är min stil att säga så som tavlan visar, men så känns det.

Idag fick jag veta något ledsamt som har med denna hemska sjukdom att göra. Jag känner inte den drabbade själv, men hans fru däremot.

Måtte det någon gång komma ett botemedel för all sorts cancer.

Jag ska ta och skänka en slant till både Cancerfonden och Barncancerfonden, så forskningen kan gå framåt.

Vem som helst kan bli drabbad...

Stigande värden. =)

2011-04-05T08:40:00.006+02:00

Mys i fåtöljen, med data och gosedjur visserligen, men jag får gosa med Anton i alla fall! =) Inte ofta han vill sitta i knät, tyvärr.

Ännu en ny dag! Som inte ser så annorlunda ut från den igår...

Antons värden har stigit lite nu, skönt! De vita var 1,8 och neutrofila 1,0. Och utan att han fått avbrott i cellgiftsmedicineringen. (Det är annars vanligt att man får sänka dosen eller till och med hålla uppe med cellgifterna emellanåt.) Men Anton har fått ta sina oavbrutet sedan december-09. Undrar vad det är som gör att man reagerar så olika på behandlingen?!

Fast det är ingen ide att fundera för mycket på det, för varför får vissa barn cancer egentligen?!

Man kan snärja in sig riktigt i de grubblerierna och det är bara dumt att slösa energi på det.

Nu ska jag försöka få lite fart på min lilla kille. Det är en utmaning i sig och sedan börjar kampen om ätandet och så vidare... :(

Nåt som jag är glad för, är att ingen "kläcker ur sig" nåt om att jag lever i nån sorts "lyxtillvaro", typ hemmafruliv. Inte för att jag tror det om våra nära och kära eller andra personer i vår omgivning, men det finns alltid någon som kan ha synpunkter. Jag har hört andra som fått såna "gliringar" (så varför skulle jag vara helt förskonad) och det gör mig så förbannad. Skulle man erbjuda dom som uttalar sig att byta liv med mig eller andra föräldrar till sjuka barn, så finns det nog ingen frivillig...

Jag längtar efter vårt "vanliga" liv! Men fram tills dess får vi göra det bästa av läget som det är nu.

Veckorna går...

2011-04-02T09:27:00.009+02:00

Anton med sin favoritsysselsättning-datan.
Ute på kyrkogården vid ett tidigare tillfälle.

Oj, en hel vecka sen jag skrev sist...Visserligen händer det inte så mycket utöver det vanliga, eller förresten denna vecka har varit lite andra saker än det brukar. Vi har haft uppföljningsmöte i skolan, jag har varit hos läkare, den sedvanliga provtagningen (Emma följde med och vi tog en liten sväng till kyrkogården också). Jag har varit på långfika med min syster och fick ett telefonsamtal av en barndomsvän som varade i 2 timmar (!). Härligt, hoppas ni inte tappar öronen av att lyssna på mig?! Är lite socialt "utsvulten" emellanåt, tror jag ;)

Mötet i skolan gick bra, det gav inte jättemycket nytt, men vi är eniga om att inte pressa Anton för mycket, för han är trött och slut nu. Och vem skulle inte vara det när man fått cellgifter i snart 2 år?!

Frågade förresten Antons onkologläkare hur det blir när det närmar sig för "slutkontroll" och han sa att jag själv kunde ringa till bonken i Uppsala för att få en tid. Pirrigt, men också en fantastisk känsla, vi når snart ett delmål! Jag fattar det inte...

Mitt eget läkarbesök gick också bra, var också ett sorts uppföljningsbesök. Ett tecken på att jag mår något bättre än då, är nog att jag denna gång inte satt och grät oavbrutet i nästan en timma. (Tycker inte om att "tappa masken" så där, men jag tror det är bra.)

Skolan, matbekymret och läxorna går det upp och ner med, men nu får det vara så ett tag.

Idag ska jag försöka få med Roger ner i källaren och rensa ordentligt. Bu säger han och barnen säger jippi (?). Hm...

Ha en bra lördag!

Adjö. herr Muffin.

2011-03-25T07:10:00.006+01:00

Anton har funderat en hel del på vad som händer när man dör...

Det är svårt att veta vad jag ska svara på det. Men så läste jag på en blogg häromdan, om en mamma som köpt boken Adjö herr Muffin till sitt barn.

Är det någon som vet om den boken är bra på att förklara, det (STORA) Anton undrar över?

Ett ljus som lyser upp tillvaron.

2011-03-21T15:32:00.003+01:00

Igår fick jag ett meddelande från en person på Facebook, som skrev att hon tänder ett ljus för Anton och oss (mig och min familj) varje dag!

Jag blev väldigt rörd...och det värmde en frusen själ...mycket!
-----------------------------------------------
Liten uppdatering om Antons värden: kollade upp idag om vi behöver komma på kontroll tidigare. Det behövde vi inte, för nu när de neutrofila var 0,6, hade de gått upp från 0,4 så då är de på uppåtgående. Skönt! Så nästa gång är de förhoppningsvis högre.

Lite låga värden.

2011-03-19T08:54:00.002+01:00

Antons värden låg lite lågt i torsdags. Jag blev förvånad då värdena varit "bra" hela tiden, sen han började med cellgiftstabletterna i december-09. Fast konstigt är det inte. Kom på att jag glömde fråga om vi behöver tänka på nåt särskilt nu (tex. infektionsrisken). Men jag antar att leva på som vanligt är det bästa!

I vilket fall som helst, så hörde vi inget om att Antons cellgiftsdos skulle ändras på grund av det. Så han får medicinerna som han brukar.

Så här var provsvaren:

hb: 121
vita: 1,2
neutrofila: 0,6
trombocyter: 163

För övrigt märker vi att Anton är och ser trött ut, men han har svårt att lägga i bromsen själv. Så då får vi göra det och vi blir inte alltid så populära. Men det är för hans bästa och någon gång kommer han förstå...

På dagvårdsgolvet. =)

2011-03-18T12:30:00.005+01:00

Så här kan man lägga sig och läsa en bok när man väntar på att få bli stucken i fingret...

Ser väldigt bekvämt ut! (INTE)

Tror Anton är gjord av gummi ibland.

Jobbiga, men ack så viktiga frågor.

2011-03-17T17:55:00.004+01:00

Idag när Anton och jag var på sjukhuset kom det en fråga från honom som jag inte vill att min lilla kille ska behöva ställa. "Visst är det så att man dör om man inte får medicin för min sjukdom?"

(Hjälp, tänkte jag...) Men svarade att så är det, men du fick ju medicin och nu är din cancer borta.

Usch, vad ont det gör i hjärtat att han ska behöva fundera på det, men samtidigt tror jag det är bra att han pratar om sjukdomen. Vår verklighet är ju sådan... Försökte spinna vidare, för att se om han funderar över nåt annat som har med cancern att göra och vi hade en "bra" liten pratstund.

Direkt efter började han larva sig om nåt helt annat, tänk att kunna ställa om sig så...riktigt den förmågan har inte jag. Men barn är fantastiska!
------------------------------------------
(När Anton fick sin diagnos, för snart 2 år sen, så berättade läkarna detta för honom, att om man inte får medicin så överlever man inte. De har varit noga med att förklara fakta för Anton (på ett lättförståeligt vis förstås) och uppenbarligen har MYCKET gått in. Det är snarare så att vi som föräldrar ibland velat skona honom. Men barn kan ta till sig och förstå så mycket mer än vad man tror.)

Lycka: ris och mjölk!

2011-03-15T11:39:00.008+01:00

Gårdagens lycka var just det, ris och mjölk i skolan. Kan verka futtigt men när han inte brukar äta eller dricka nånting, så är det så himla bra när han stoppar i sig det lilla. (Och det som också känns bra, är att jag kom på en liten "strategi" själv för att han skulle äta lite.)

Kan ju säga att kraven på att jag ska känna mig nöjd, har sänkts. Det är något som denna slingriga resa lärt mig omvärdera. Och just den insikten är väl till det bättre!

Apropå lycka, så använde Emma den fina bilden ( i detta inlägget) hon tagit på Anton i en fotoskoluppgift, som handlade om LYCKA.

Mycket passande, då hela bilden utstrålar det, tycker jag. Och dessutom fick Emma beröm av kompisar och lärare för den och då blir jag ännu lyckligare. Som mamma är jag ju partisk, men jag tycker verkligen hon har en ådra för fotografering! Blir också glad av att hon vill göra en uppgift om sin lillebror också.

Och lyckan att Anton finns här hos oss, den går inte att beskriva i ord...

Ännu en vecka avklarad.

2011-03-13T12:20:00.005+01:00

Den här veckan har varit riktigt seg. Roger har jobbat mycket och för Anton har det gått lite trögt. Dessutom är vi så trötta, så trötta. Och då blir det en ond cirkel av det mesta känns det som.

Men igår, när vi trodde att vi skulle slöa i soffan och se på Melodifestivalen, då blev vi helt plötsligt bortbjudna på mat. Härligt! Tack K och C, jättetrevligt och gott! Kul när det händer nåt annat än det vanliga. Och Anton har svårt att hålla sig för skratt (och jag med), när vi tänker på finsk techno... ;) Och Roger fick dricka sin favorit Jägermeister, tror lyckan är gjord för honom.

Jag hoppas nästa vecka blir en bättre vecka, men har så smått börjar förlika mig med att det kanske kommer vara så här nu tills Antons cellgiftsbehandling är färdig. Vore ju konstigt om det inte tar ner hans lilla kropp. Jag har så svårt att förstå att det närmar sig målet för vår resa...helt
ofattbart! Från början fick vi höra att hans behandling skulle vara mellan 2 och 7 månader, så när det sedan blev 2 år (!), kändes det som 100 år. (Orsaken till det var (om jag fattat det rätt) att hans lymfom liknar ALL ganska mycket. Hade Anton haft mer än 25 % blaster i benmärgen, skulle det varit leukemi (ALL), men nu var det färre och då fick han diagnosen lymfoblastlymfom.) En hel djungel att förstå...

Sen kommer ju en längre tid tills Anton blir friskförklarad och det är en oro i sig... Men det ska bli skönt att inte stoppa i honom så starka mediciner som cellgifterna, varje dag. Fast de är ju livsnödvändiga och vi är glada att de finns.

Nu ska jag störa en liten kille i sitt tv-spels spelande för att vi ska göra läsläxa och matte. Undrar om jag blir populär?! ;)

74

2011-03-08T22:44:00.004+01:00

Dessa fina hjärtan valde Emma och Anton till mormor och morfar till Allhelgonahelgen.

Idag skulle min pappa fyllt 74 år. Hoppas du kan fira med mamma i någon skepnad... när vi inte kan fira dig i "verkliga livet"! Tyvärr är jag lite dålig på att åka ut till kyrkogården, men jag tror inte mamma och pappa misstycker, snarare mina barn som "skäller" på mig om det. (Väldigt snällt skällande ska jag tillägga.) De finns ju med mig i tanken ändå!

Drömmar.

2011-03-07T10:59:00.004+01:00

Sista veckan har jag drömt så tydliga och klara drömmar och väldigt innehållsrika.

Tänk om man var duktig på att tyda dom (om de nu betyder nåt särskilt, vad vet jag...)

De har innehållit bland annat: min lilla familj, arbetskamrater (nuvarande och före detta), gamla klasskamrater, vår hyresvärd, Antons fröken, Antons cancerläkare, lekterapipersonal, en barndomsvän, andra familjer med cancersjuka barn, min bror, Rogers ena syster, en släkting som varit död i 25 år, vår tvättstuga, heminredning, party, festkläder, goda bakverk, tårar och så vidare, och så vidare...

Det konstiga är att de är rätt verkliga, annars kan ju drömmar spåra ur totalt ibland.

Nu kan man ju tro att jag skulle vakna med huvudvärk varje morgon, när hjärnan jobbar så förskräckligt på nätterna. Men sista veckan *peppar, peppar* har varit lite bättre. Så skönt!
Kanske är "melodin" att hjärnan får hålla igång nattetid... nejdå, skojar bara. ;) Men det är härligt att få en liten frist i huvudvärken. Nog om mitt huvud nu, det är som det är, med det.

Undrar vad det blir för drömmar i natt då?! =)

Torsdagsprovtagning.

2011-03-03T18:25:00.004+01:00

Även om det ännu är ett tag kvar tills Antons behandling är slut, så känns det som att jag inom mig börjar "trappa ner". Svårt att förklara känslan...Men det känns motigare än förut att åka till sjukhuset, även om det är fantastiskt go och fin personal vi träffar. Känner mig bara så trött, så trött och jag tycker Anton också verkar det emellanåt. Fast att han ska erkänna det går ju inte ;) Men som mamma märker jag det ändå...

Dessutom har vi bytt Antons provdag till torsdagar och då tänkte jag att det inte är så många bekanta på "lekis" idag. Men vi hade "tur" att Emil och Åsa var där och så hann vi byta några ord med mamman till den lilla pojken som blev sjuk i december. Och om ett litet tag, så kommer troligtvis lekterapin ha stängt en period, för sin flytt ner till bottenvåningen och ligga bredvid utegården. Ska bli intressant att se hur det blir!

Jag hade också tur (usch, det där låter knasigt) att träffa på min vän på sjukhuset, som ligger inlagd för åttonde (!) veckan i rad. Så härligt att få krama om henne, men jag hoppas att jag nästa gång ska få krama om henne på hemmaplan istället. För åtta veckor på sjukhus låter riktigt kämpigt!

Och här hemma fortsätter sjukstugan, Roger ligger däckad med feber och förkylning. Jag SKA klara mig från det, det säger jag å det bestämdaste. Och hoppas detsamma för Daniel och Emma, för när Emma får feber, då blir hon riktigt dålig!!!

Hur som, har denna veckan gått snabbt och snart är det helg igen, visst är det konstigt ändå?!

17-årsfirande och skolmöte.

2011-03-01T09:52:00.010+01:00

Igår fyllde våran Emma 17 år! Vi hade lite firande med halva släkten i söndags och andra halvan kommer vid senare tillfälle, så igår blev det som en vanlig måndag kväll. Förutom att hennes kompis var här och firade henne.
-----------------------------------------------------------
Idag på morgonen har vi varit på möte i skolan, blev ett bra möte, tycker både Roger och jag. Vad de flesta funderar på (även vi) är ju vad som beror på vad...men det är egentligen inte det viktigaste. Det viktigaste är att allt funkar för Anton och att han får gnistan åter och orkar!!! (För att gå om en klass, känns INTE som ett alternativ. Och skolan verkar inte vara inne på den linjen heller.)

Så nu kämpar vi på! (Kan ju säga att det där låter mer positivt än vad det känns...men pepp, pepp, pepp.)

Nu ska jag stuva makaroner till min lilla kille. (Som förresten är feberfri sen ett par dagar tillbaka.)

Lördag.

2011-02-26T09:30:00.005+01:00

Jag tror att Anton börjar bli bättre nu. Skönt! (Fast det är knappt jag törs skriva det...)

Men jag är så in i norden trött på mitt huvud...det går inte en dag utan huvudvärk och migrän. Som tur är funkar oftast medicinerna, men man kan ju inte proppa i sig tabletter jämt. Usch! Ja, vad ska jag göra???
--------------------------------------------------------------------------------
Snart stundar födelsedagsfirande, på måndag fyller Emma 17 år! Oj, vad stora våra barn är. (20, snart 17 och 9). Det enda hon önskar sig av oss är en tatuering. Tiderna förändras, kan ju säga att det inte var vad jag önskade mig på min sjuttonårsdag... =) Fast någon gång kanske, kanske jag gör en tatuering, vi får se... Är inte rädd för att det ska göra ont, utan mer att jag ska ångra mig. Roger har stora planer på en bläckfisk (på sig själv alltså). Men antagligen lär väl Emma hinna göra både en, två och tre tatueringar innan jag/vi kommer till skott. ;)

Hoppas ni får en bra helg!

Åka eller inte åka...

2011-02-25T12:52:00.003+01:00

...det är frågan. Gäller provtagning på sjukhuset alltså. Märkligt egentligen...innan den här cancerkarusellen, så blev man frustrerad om barnen varit sjuka länge och man inte fick "kontakt" med vården. Nu när man har helt andra möjligheter (vi skulle fått komma upp och ta prov idag, eftersom febern steg igår eftermiddag), så vill man helst vara hemma. Skönt för Anton, om inte annat.

Men även om Anton fortfarande har feber (för sjunde dagen), så är han skapligt pigg ändå. Dessutom finns ju även möjligheten för oss att ta "gräddfilen" in till barnavdelningen om han blir sämre. Ja, vi är tacksamma för att dagvården och avdelningen finns!

Fast nu tycker jag att det är dags för Anton att bli frisk, inte kul att ligga sjuk hela lovet. Och så har han lite leksug också... =)

Dagvårdsbesök.

2011-02-23T09:38:00.007+01:00

Tog en bild, när vi väntade på provtagning. Jag hade lite problem med att få Roger att låta bli den rosa pippin till höger, den har ett himla irriterande ljud... om barnen inte kan låta bli den förstår jag, men pappor... Hm...kanske därför han har ett liiitet leende i mungipan. ;)

Det blev som jag trodde en liten tur till sjukhuset igår, för undersökning och provtagning. Anton "gick igenom" och CRP (sänkan) var normal, så troligtvis är det ett virus han åkt på. De andra proverna har jag inte hört nåt om, så de låg säkert som de ska, annars hade nog någon ringt.

Idag ligger han fortfarande och sover, så jag vet inte hur han mår nu.

Läkaren som undersökte Anton igår, var den som gav oss cancerbeskedet för snart 2 år sedan. Vi har träffat honom i korridorerna emellanåt och hade honom mycket sommaren-09. Igår fick vi tillfälle att prata lite mer. Kändes jättebra. Vi pratade lite om hur det var, när vi fick beskedet och att det inte är så länge kvar på denna slingriga resa...

Roger och jag hade nog kunnat prata ännu längre, tror det är bra att få prata om det i efterhand. För på nåt sätt blir det en "speciell" relation till den läkaren som ger ett sånt besked. Åtminstone känner vi så. Och att få sitt barns cancerbesked, det går inte att förklara hur det känns. Och tyvärr har det etsat sig hårt fast i minnet!

Men jag tror det var bra för Anton också, han reagerade med mycket ilska då mot läkarna (i april-09) och av det finns det inga spår längre. För är man 7 år och får veta nåt som gör att mamma, pappa och syskonen gråter och är ledsna, då är det inte så lätt...

Men jag har skrivit det förut och skriver det igen, han har blivit så duktig när de tar prov och undersöker honom. Tror Roger (som inte är med lika ofta på sjukhuset nuförtiden) också blev imponerad igår!

Nu hoppas vi på tillfriskning snart, så Anton kan få njuta lite av sportlovet också!
------------------------------------------------------------------
Liten uppdatering: Nu har han vaknat och febern är strax under 38, så det verkar vara på väg åt rätt håll.

Ingen Stockholmstripp.

2011-02-22T10:48:00.008+01:00

Dags att åka Ferrari på Mantorp i maj 2010.
I Min stora dags loge i Globen i oktober 2009.
Stooor dinosaurie! Anton var inte så sugen på att vara med på bild.

Idag har Anton ännu mer feber, så något biobesök blir det inte. Bara att gilla läget, det viktiga är att Anton blir frisk snart!

Vi har i alla fall lyckats vara med på två gruppaktiviteter med Min stora dag förut, varav den första var under den tyngsta delen av cancerbehandlingen.

Får väl se om vi måste ta en tur till sjukhuset istället, eftersom Antons feber är uppe i 39 nu. Jag sitter och väntar på att de ska ringa från dagvården och säga hur det blir. Anton vill nog helst ligga i sängen med en data framför sig. Men otroligt ändå, att vara så pass på alerten med den febern. Det ska mycket till för att däcka honom och tur är väl det!

Feber :(

2011-02-21T14:22:00.007+01:00

Jaha, vi startade sportlovet med lite sjukstuga härhemma... Fast det är inte första gången, alla våra barn (hm, lät som vi har hundra barn ;), har varit sjuka på sportlovet nån gång tidigare. Sån tid på året. Emma som fyller den 28 februari vet vad det vill säga att få firandet uppskjutet. Fast det är jag inte orolig för, det är en hel vecka dit!

Anton har haft feber och lite hosta, sen i lördags nu. Tack och lov har febern hållit sig under 38.5! Blir det över det, behöver vi in på kontroll på sjukhuset. Och nu när han fått i sig alvedon, verkar han ganska pigg, men sämre aptit än vanligt...suck.

Hoppas bara att han är bättre i morgon när vi ska till Stockholm! Alltid roligt att komma iväg nåt, i värsta fall får vi planera in en resa till huvudstaden på egen hand. Det löser sig!

Trött, men ganska bra vecka...

2011-02-18T22:17:00.003+01:00

Så var det helg igen. Känns så skönt att det gått lite framåt, men än har vi en bit kvar... Och nu ska jag gnälla lite, men jag kan faktiskt inte minnas att jag varit så här trött och slut, som jag känt mig den senaste veckan. I så fall var det väldigt, väldigt länge sedan. Men varför nu?

Har visserligen haft jättemycket migrän och i mitt "gamla" liv, fanns det ju lite andra möjligheter att varva ner och vila. Men nu är jag som på helspänn hela tiden. Men till slut tar tröttheten ut sin rätt, antar jag. Idag satt jag rakt upp och ner och somnade i fåtöljen och det sker inte ofta.

Läkaren jag träffade för en tid sedan, föreslog att dela upp vilandet lite och att "ta hand om" Anton. Kanske inte är helt fel egentligen, vi är rätt slut både Roger och jag. Men har vi orkat så här långt, så går det nog ett tag till. Fick förresten peppande ord av Antons gympafröken häromdagen, hon tycker vi är så starka! Värmer mycket! Måste faktiskt tvinga mig själv (och även Roger) att sova mera, det är ju så viktigt, för att orka och dessutom finna kraften.) Dessvärre är jag urusel att följa mina egna råd...

Ett steg i rätt riktning är väl att stänga av datan nu. =)

Trevlig helg!

Små, små framsteg.

2011-02-17T10:31:00.010+01:00

Nog är det stor skillnad på Anton, från den ena vintern till den andra. (Både utseendemässigt och personligheten, gäller att ha det i minnet.)

Faktiskt ser det lite, lite ljusare ut just nu i skolan och detta trots att Antons fröken varit borta ett par dagar. Det är så skönt att de börjat ha en extralärare någon timme om dagen i klassen. Och framstegen som gjorts, är antagligen sånt som är en självklarhet för andra, men som för oss är stort! Men jag blir så glad för alla små framsteg. =)

Precis som det surrar mycket i mitt huvud, så gör det säkert även det i Antons. Igår när vi skulle sova började han fundera över hur cancer uppstår egentligen...och började han berätta en historia om Hulken-och-King-kong monster (cancercellerna) som blev dödade av guldmedicinen (cellgifterna) och "soldatcellerna". Så det var en bra information, vi fick i samband med magnetbilderna, det är lättare för ett barn att förstå. Förstå det helt och hållet är ju en omöjlighet, även för oss vuxna. (Hulken och King-kong var inte nåt som personalen i Uppsala pratade om, det var Antons egen fantasi ;)

MEN jag vill INTE att han ska behöva tänka på cancer och bry sitt lilla söta huvud med sånt! Fast nu är det ju tyvärr som det är, så det är väl dumt att fastna i de tankarna och ödsla energi på det. För energi är inget som jag har speciellt gott om...

Skönt att det är sportlov nästa vecka, så att Anton kan få återhämta sig lite igen. Visserligen kommer han och jag hålla på med skolarbete ändå, men det blir en helt annan sak. Dessutom kanske han kan hoppa över den medicinen, som dämpar aptiten, (men får upp koncentrationen) vissa dagar, så han får "äta upp sig" lite.

Men till något roligare; på tisdag åker vi till Stockholm för att gå på Harry Potter- bio och äta hamburgare, bjudna av Min stora dag. Kul avbrott i vår vardag!

Lördag natt.

2011-02-13T00:57:00.001+01:00

Och då kan man ju undra varför jag sitter här och inte ligger min säng?! Jo, min är upptagen av en söt liten kille, som snart ska in i sin säng. Och i den andra en stor fin kille (söt låter lite fjantigt om en 44-åring, hihi ), som har dundermigrän...Det startade jag min dag med, tog medicin och sov som klubbad till kl. 12 (!). Inte bra, hela dan blir förstörd av att sova länge, tycker jag.

Idag har jag och Anton hunnit med rätt mycket skolarbete; matte, engelska och rymdläxa och det gick så bra. Visst flygande sudd och en avbruten penna, men när Anton väl börjar jobba går det supersnabbt! Heja Anton!!! Och jag säger det inte för att skryta, men han har så mycket kunskaper, gäller bara att locka fram dom. DET är en svårare nöt att knäcka.

Idag har jag tänkt och funderat mycket på Antons kompis, som också är under cancerbehandling och som varit inlagd på sjukhuset i snart en vecka. Synd, hoppas han blir bättre snart! Varför ska barn behöva ha det så kämpigt ?! Livet är verkligen inte rättvist.

Nej, nu tror jag mina ögon börjar gå i kors, natti natti!

Fredag kväll.

2011-02-11T22:59:00.003+01:00

Nyss hemkomna från födelsedagsfirande ute på landet (skojar bara, Mats och Ulrika, Hällby är inte så långt från stan), med trevligt sällskap och god smörgåstårta. Precis vad vi behövde efter en rätt kämpig vecka...man känner sig lite lättare i sinnet då. Och Anton verkar ha haft kul, det var ett helt gäng med barn att leka med där.

För en liten stund sedan tog Anton sin "stora veckodos" av cellgift (förutom den han får varje dag). Och han är så duktig! Har blivit en vana, av nåt som inte alls känns normalt egentligen... Vad underligt det är med en del saker. Och nu är det troligtvis mindre än 4 månader kvar, konstigt! Vet att jag skrivit detta förut, men att kunna tänka tanken att behandlingens slut är strax innan sommaren känns fantastiskt och ofattbart. När läkarna sa att Anton skulle få behandling i 2 år, kändes det som en hel livstid. Och nu närmar det sig!

Nu ska vi försöka ladda batterierna i helgen, inför en förhoppningsvis bättre vecka. (Man måste leva på hoppet.)

Vad göra?

2011-02-11T13:40:00.005+01:00

Vad ska man hitta på för att få våran lilla kille att återfå glädjen och lusten och orken att vara i skolan?! Ja, inte vet jag...och inte vet fröken...eller specialläraren...eller BUP. Vi försöker med allt. Men så länge Anton är under cellgiftsbehandling, så törs ingen pressa för mycket, inte vi heller. Han har ju trots allt varit med om så mycket tvång och tråkigheter, de senaste åren...

Om jag hade kunnat ta över hans sjukdom så hade jag gjort det! Inte för att jag vill vara sjuk såklart, men en vuxen kan ändock klara av och förstå situationen bättre än ett barn. Och jag vill inte att mitt barn ska behöva ha och haft det så jobbigt som min lilla Kämpe!

Det är fruktansvärt...

Kaninens år!

2011-02-09T14:14:00.021+01:00

Kaninens år (i kinesiska år) började den 3 februari. Innan dess var det tigerns år. För oss känns det mer som att kaninens år var 2010, MYCKET handlade om kaniner för oss. Är så glad att vi skaffade Cookie (på bilden med Anton) och Ozzy. Tror hela familjen mår bra av dom. Sen är det lite jobb också. Inte alltid kul att gå ut på altanen i 20 minus, men det har faktiskt gått bra ändå. Emma kämpar på...

Den här bilden på Ozzy var jag tvungen att beskära, annars hade Anton skrattat ihjäl sig. Han tycker det ser ut som jag klämt in henne mellan mina tuttar... ;) Vilket jag givetvis inte har gjort.
-----------------------------------------------------------------------
Våran osannolika historia om kaninen Elvis som kom ifrån Gustav och Anna, har berört oss och våra nära och kära mycket...Sorg, tårar, värme, generositet och kärlek om vartannat. På den övre bilden gamla Elvis och på den nedre nya Elvis.

Här poserar fina Ludvig med kaninstatyer vid Göta Kanal. Vi hittade ett nytt smultronställe i Söderköping. Jättemysig liten stad och fantastiska glassar! Kaniner finns även på vårt andra smultronställe, Taxinge. Men dom blir det inget bildbevis på, kanske inte är så intressant...

Mycket med kaniner har det varit, men det är Elvis (och allt runt omkring honom) och våra kaninskruttar Ozzy och Cookie som gjort mest avtryck hos oss!

En liten mening...

2011-02-09T08:27:00.002+01:00

...kan värma så mycket!

Igår hade jag ett kort, men mycket givande samtal med faktiskt den enda person, som jag tyckt varit ganska oförstående mot vår situation. Under denna kämpiga resa... Han är dessutom en viktig person i det stora hela som inte funkar.

Men sent omsider börjar nu personen "göra nåt aktivt" för oss och när han sa "ni har det kämpigt nog, som det är", så kände jag: Äntligen!

Något liknande hände när jag var hos kuratorn i förra veckan och diskuterade vissa saker och jag sa "att det känns som det har hänt så mycket jobbiga saker i mitt liv". Då fick jag till svar av henne "att det inte bara känns, det har varit mycket för dig".

Det är inte så att jag gräver ner mig i allt som hänt, men det har präglat och format mig mycket. (Men det är ett helt annat inlägg, som jag inte orkar skriva nu.)

Önskar bara att jag kunde få bort katastroftänkandet, vad lurar bakom nästa hörn ungefär...

Nåväl, man får försöka plocka russinen ur kakan och se det positiva i livet!

1+1=2

2011-02-06T22:07:00.003+01:00

Och idag blev det 5 sidor till i matteläxa gjorda, jippi!

Fortfarande inga flygande sudd eller flygande pennor...

Ett litet hål i boken, men det är smällar man får ta. ;)

Känns lite bättre just idag!

Duktig kille!

2011-02-05T14:38:00.006+01:00

För att inte bara vara negativ, så vill jag berätta att Anton nyss gjort tre sidor matte...utan protester...och flygande sudd. ;) *Stolt mamma!*

När de andra barnen gjorde läxor, var jag självklart stolt över dom (även om de inte alltid tror det), men lyckokänslan som både Roger och jag får nu när Anton fixar det, går inte riktigt att förklara... Man ändrar nivån för att bli glad och nöjd, när allt blir en "kamp" och man har ett barn som har det jobbigt.

Emma och Daniel har inte alltid haft så lätt för sig i skolan heller och den ena av dom har verkligen jobbat hårt för att höja betygen, utan att vi ställt det kravet. Tar för givet att de gör/gjorde så gott de kan.

Att bli däckad...

2011-02-05T09:33:00.005+01:00

Den här veckan kan jag inte påstå varit speciellt bra. Varje dag ser otroligt lik ut den föregående och inga direkta framsteg har gjorts. Dessutom slutade fredagseftermiddagen i en smärre katastrof. Suck...

Den nya medicinen har inte gjort någon effekt på koncentrationen i skolan som vi hoppats, så nu blir det en höjning av den. Något positivt i alla fall är att Antons fröken är tillbaka igen. Härligt, tycker både Anton och jag. För även om inte Anton är så mycket i skolan än, så är det en särskild trygghet. Vi har även fått höra av några i personalen på sjukhuset som träffat K, att om man får önska en lärare så är det precis en som henne man "vill ha". Och det tror jag inte bara de säger.

Kan bara inte fatta hur jag kan bli så slut/trött av det som går emot mig/oss. Igår efter det hände en sak ("katastrofen"), så blev jag så trött, så trött...Sen gick hela kvällen i samma anda och vid 23-tiden, kunde jag knappt hålla ögonen öppna. Somnade och märkte inte av familjen överhuvudtaget. Jo, vår stora son som var förvånad över att jag sov som en stock, när han kom hem. Visserligen har jag haft mycket migrän denna veckan också och fått lov att äta mycket mediciner för, så det är väl en blandning av allt... Men idag vaknade jag migränfri, toppen!

Jag hoppas det fortsätter så, ikväll ska vi på födelsedagsfirande av min svåger, så då händer lite annat trevligt i tillvaron.

Ha en bra lördag! =)
___________________________________
Vill bara tillägga att det som hände igår, INTE har med Antons cancer att göra. Ibland när jag skriver lite kryptiskt, så är det sånt som känns lite känsligt att skriva, för att inte "lämna ut nån".
Risken finns att man ångrar det sen. Men jag vet också att jag oroat någon/några när jag skriver i gåtor...Svårt att veta hur mycket man kan/ska skriva.