Jag skulle ju inte skriva, såvida det inte hände nåt cancermässigt. Men på den fronten är det lugnt... Vi har klarat av 3 kontroller hos Antons fantastiska läkare Jörgen och ett besök på barnonkologen på Akademiska. Troligtvis blir det längre mellan kontrollerna nu och det känns, tro det eller ej, skönt. Det är så psykiskt jobbigt för Anton och han behöver lugn och ro. Trodde aldrig jag och Roger skulle känna så. Vi som fick panik när de drog ner provtagningen från 2 ggr/vecka till 1gång och sedan varannan vecka och så vidare... Däremot har vi haft många andra besök i vården, så lugnt är det inte. Men, men, det verkar vara så som livet ser ut för oss.
Men det märks att Antons syskon är vuxna nu. (De är 20 och 24 år gamla nu, hjälp vad tiden går.) Från att ha varit en "kaosfamilj" (tolka det hur ni vill), så funkar vi mycket bättre tillsammans. Och de är till stor hjälp, också för mig och Roger. Vi har kunnat åka bort på tu man hand några gånger och de har varit hemma med Anton! Nu har vi planer på att göra en resa alla fem ihop, antingen nästa jul, eller till Rogers 50-årsdag (hösten 2016). Vi får se, utmaningen blir att komma överens om ett resmål i en familj med 5 starka viljor, haha!
Året 2014 gick både uppåt och neråt i vår berg-och-dalbana. Vissa perioder bra, vissa inte. Man får försöka förtränga det dåliga och fokusera på det positiva. Jag är glad att jag kunnat jobba mer än året innan i alla fall. Nu menar inte jag att det är viktigare än Anton, men att få känna att man på det stora hela kan sköta sina plikter, gör ju att självkänslan stiger. Och som jag skrivit förut så är det viktigt att vara en del i ett socialt sammanhang också.
Vi fick ett skrämskott i somras; helt plötsligt fick Anton mängder med blåmärken på benen. Såg riktigt illa ut. Vi kontaktade dagvården och fick komma dagen efter. Det är väl ändå en liten gräddfil och en STOR trygghet, att man som förälder blir tagen på allvar! Men då kom nästa problem, Anton har ju inte port-a-cathen kvar och personalen var tvungna att ta venprov, som Anton är livrädd för. Men det gick så himla bra. Tog lång tid, då Anton är svårstucken tyvärr. Men med lugn, tålmodig personal och en kille som har vuxit till sig, så gick det kanonbra! Tack och lov var det inget fel. Utan det visade sig att det är en medicin Anton tar för att må bättre, som kan ge denna biverkning och det i kombination med att Anton farit runt på kick-bike och slagit i benen massor så... Vilken lättnad! Och nu har blåmärkena hållit sig borta.
I april är det 6 år sedan Anton blev sjuk. Och månaden efter fyller han 13 år! :) Och nästa år på våren, 5 år efter avslutad behandling, så kommer han bli friskförklarad, underbart!
Får se om jag dyker upp nåt här igen. Anton vill att jag ska skriva, så vi får se...
