Mycket firande. =)

Har haft en mycket bra helg; 50-årsfirande (o Roger och jag fick vara lite barnlediga) och sedan svärmorsfirande igår. Fattar bara inte när vår ork ska komma åter, vi blir helt slut när schemat är fullt... Att Antons ork tar tid att komma tillbaka, det är inget konstigt, eftersom han fått så starka mediciner så länge! Men Roger och jag... :(

Sista veckorna har i och för sig varit rätt kämpiga på olika vis, men nu blir det medicinbyte IGEN och kanske det kan hjälpa.

Men vi har i alla fall laddat lite batterier under helgen med trevlig samvaro och mycket skratt!

Och idag tar vi en liten tur till tandläkaren.

Min lilla trötter...

Hur kan man sova med en kudde PÅ huvudet?! Och hur hamnade den där?

Snacka om att sova djupt.

Suck!

Kaosdag igår, kaosdag idag...då borde det väl ändå vända snart...eller ?!!!!!!

Nä, jag fortsätter...

Ibland tänker jag att det är dags att avsluta min blogg. Kändes så, när vi fått det sista provsvaret...

Men "cancerresan" avslutas ju inte, för att vi fick ett jättebra besked om obefintliga cancerceller. Den fortsätter inom oss.

För på samma gång som jag känner att ett lugn spridit sig över oss, så har det ändrat oss alla i familjen, vissa mer och vissa mindre.

Tycker det är så ledsamt att Anton först och främst, ska behöva gå igenom det här, men också att de stora barnens liv ska behöva förändras på detta sättet.

Som mamma vill man kunna säga till sina barn att "jag lovar att allt ska bli bra", men det kan man inte... Och dessutom kunna skydda dom från allt ont.

Jag har "lovat" min stora son en gång att en viss händelse skulle bli bra och det blev det inte, det slutade i sorg och död. Och det sitter djupt rotat hos honom, tror jag, även om han förstår, att jag inte i min vildaste fantasi kunde tro att det som hände faktiskt hände.

Nu spårade jag visst ur...igen. Men jag behöver skriva av mig, det är tydligt, så något avslut blir det inte nu!

Mat, mat, mat...

Chokladsmet kanske vore grejen.
(Var bara tvungen att lägga in den andra bilden på honom. Hur kan man förändras så mycket utseendemässigt på ett år?!)

I flera månader har jag dragit på att göra matregistrering och skicka till dietisten. Som gäller Anton, ska tilläggas...visserligen skulle jag behöva göra en själv också, men åt andra hållet då ;)

Jag skäms faktiskt att jag dragit på det så dant, men jag har inte orkat.

Och sista veckorna har varit riktigt psykisk press...

Men nu så. Om vi ska få ett "normalt" liv, så måste de STORA mat-sömn-skolbekymren helst lösas, men i varje fall bli bättre.

Nu kanske någon vill påpeka att det viktiga är ju att Anton är cancerfri och det är också vår inställning SJÄLVKLART! Men det är så mycket som inte funkar och jag blir så ledsen för Antons skull för det. Han är dessutom en liten kille med stora krav på sig själv. Och att skynda på och tvinga fram saker och ting funkar inte heller...

Men...vad är ett "normalt" liv, som jag tjatar om ideligen?! Ja, jag vet inte egentligen, men inte är det livet vi levt sen januari 2009 i alla fall.

Förhoppningsvis vänder det snart, men en liten knuff i rätt riktning är att få mer hjälp med maten tex. Jag får lite mer disciplin på mig själv också (läs: tjatig enligt Anton =) Men det är ju för hans välmående.

Nu ska vi göra lite läxor, blir säkert också poppis ;)
-----------------------------------------
Ha en bra måndag!

Inga cancerceller!!! =)

Igår fick vi svar på benmärgsprovet. Det såg helt bra ut!

Nu kan vi pusta ut för ett tag åtminstone... Det har varit tuffa veckor med att vänta och vänta.

Nu kan vi fokusera på diverse andra problem, som kommit i "kölvattnet" av behandlingen. För att förhoppningsvis komma in i lite normalare gängor så smått. (Enligt läkaren i Uppsala kan det ett ta ett bra tag för cellgifterna att helt gå ur kroppen.)

Och som förut kommer livet aldrig mer att bli, men nu ska vi njuta av de goda resultaten.

Så fantastiskt skönt!

För dig som undrar...

...så har vi inte fått alla provsvar än. Det som vi fått svar på har varit bra, men där tumören satt har det blivit ärrvävnad, som läkarna vill ha koll på. (Kan ta upp till två år för det att försvinna, om vi förstod det rätt.)

Så från att det inte skulle vara några röntgenkontroller alls, så blir det var tredje månad med magnetkamera...

Det som känns jättebra är ju att området hela tiden är under kontroll, så skulle nåt (vilket gud förbjude) börja "växa" igen, så blir det ju en extra säkerhet! Det negativa är ju (för Antons del, först och främst) att det blir sövning ofta. Han är så förtvivlat rädd för det... :(

Förhoppningsvis får vi det sista svaret (benmärgsprovet) inom de närmaste dagarna.

Födelsedag!

Det är knappt han har tid att slita sig från TV-spelet...
...men ett litet "leende" (eller vad man ska kalla minen ;) fick jag i alla fall.

Igår firade vi vår kämpe, som fyllde 9 år!!!

Min lilla "bebis" är inte så liten längre... men minstingen kommer han alltid att vara.

Gårdagen.

Dessa söta tjejers mamma och en annan mamma träffade jag igår. Mycket trevligt! Så härligt att få till en träff och få prata av sig med "likasinnade". Jag tror vi skulle kunna prata hur länge som helst.

Att sedan kvällen för familjen Edlund fick ett abrupt slut, med ambulansmän och poliser i vår trapp (och som på sätt och vis hade med oss att göra, men ändå inte) är en helt annan historia. Tack och lov hade inget hänt, men innan vi förstod det, så var känslorna riktigt i svallning.

Upp o ner, upp o ner...

Anton är trött (på sitt "Antonvis") och har en matlust som är i det närmaste obefintlig. Måtte det vända snart!

Men hur var det nu: Sakta men säkert!

Väntan...

I dagrummet på avd. 95 A.

Synd att provsvaren tar tid att få. (Fast å andra sidan är det bra att de hinner analysera dom mer ingående.)

Tänker på dom som kanske gör röntgen med 3-månadersintervaller (verkar vara rätt vanligt), det måste vara riktigt psykiskt jobbigt...

Vi är lite som urvridna disktrasor hela bunten här hemma, men med tiden kommer säkert orken åter. Läkaren i Uppsala sa att föräldrar brukar bli förvånande när cellgifterna efter en tid går ur kroppen på barnen. En del tänker att det är bara tabletter/underhållsbehandling men det är inte så BARA...
-----------------------------------------------
Nu har vi i alla fall något roligt vänta på; våran kämpe fyller 9 år nästa helg! Det är värt att fira! =)

Hem ljuva hem!

Nu dröjer det ett år tills vi ska till Uppsala igen. (Fast däremellan blir det vissa kontroller här hemma på vårt sjukhus.)

Första dagen hände inte så mycket (förutom hjärtundersökningen), men igår var det full fart. Först benmärgsprovet då förstås, sedan ganska länge på uppvaket. Anton sover oftast rätt hårt och länge efter sövningar, även om själva "sövningslängden" varit kort.

Sedan skulle nålen (eller skalbaggen som Anton kallar den nya nålen, förut var det fjäril) tas bort.

Efter det var det strid ström på salen; sjukhusläraren, konsultsjuksköterskan, neuropsykologen, läkare och så självklart sjuksköterskorna. Så munnen och hjärnan har riktigt fått jobba... ;)

Helt plötsligt var kl. 5 och vi fick äntligen lämna avdelningen.

Stackars Anton har ganska ont där bak där proverna tagits, jag hoppas det ger med sig snart!

Provet som de tog på ryggmärgsvätskan såg bra ut! =) Nu väntar vi på benmärgen och magnetröntgensvaret, det tar ca 1 vecka. Måste vänta tills de haft tumörrond. (Usch så hemskt det låter.)

Och igår var Antons första cellgiftsfria kväll!!!

Vaken Anton! =)

Nu är vi tillbaka på avdelningen. Sövningen gick över förväntan, vår duktiga kille!

Nu väntar vi på att få träffa läkaren, sedan blir det hemfärd mot Eskilstuna.

Och sen börjar väntan på svaret på benmärgsprovet...

Rum 10 på avd 95 A.

Då var vi tillbaka där allt började...

Känns märkligt, men ändå inte som att det var 1 1/2 år sen vi var inskrivna här. Faktiskt fick vi samma rum som vi hade första gången, då i april-09. Men de flesta i personalen verkar jobba kvar. Idag har vi "fått" den sjuksköterskan som Anton gillar lite mer (och vi med). De flesta är såklart toppen, men den här personen har lite extra tumme med Anton.

Om ett par timmar är det dags för benmärgsprovet. Känns jobbigt, men det måste ju göras...

Och igår gjordes det ett hjärtultraljud och EKG, men det har vi inte fått svar på än.

Nu ska jag köra med lite operation väckning.

Bilder från gårdagen.

Sövning 1 av 2 avklarad.

I morse var det dags för magnetröntgen inför Uppsala. Det var rätt kämpigt (psykiskt). Att sätta nålen i "porten" och att sövas är en mardröm för Anton... Och då gör det MYCKET ont i föräldrahjärtat...Allt vi varit med om tar hårt på hela familjen, även om det är kämpigast för Anton såklart.

Men nu är den första sövningen gjord (gick tyvärr inte att få dom vid ett tillfälle) och Anton var jätteduktig, så stolt över honom!!!

Och imorgon är det dags för Akademiska sjukhuset.

(Skulle lägga in några bilder, men just nu funkar det inte, får försöka vid ett annat tillfälle.)