Adjö. herr Muffin.

Anton har funderat en hel del på vad som händer när man dör...

Det är svårt att veta vad jag ska svara på det. Men så läste jag på en blogg häromdan, om en mamma som köpt boken Adjö herr Muffin till sitt barn.

Är det någon som vet om den boken är bra på att förklara, det (STORA) Anton undrar över?

Ett ljus som lyser upp tillvaron.

Igår fick jag ett meddelande från en person på Facebook, som skrev att hon tänder ett ljus för Anton och oss (mig och min familj) varje dag!

Jag blev väldigt rörd...och det värmde en frusen själ...mycket!
-----------------------------------------------
Liten uppdatering om Antons värden: kollade upp idag om vi behöver komma på kontroll tidigare. Det behövde vi inte, för nu när de neutrofila var 0,6, hade de gått upp från 0,4 så då är de på uppåtgående. Skönt! Så nästa gång är de förhoppningsvis högre.

Lite låga värden.

Antons värden låg lite lågt i torsdags. Jag blev förvånad då värdena varit "bra" hela tiden, sen han började med cellgiftstabletterna i december-09. Fast konstigt är det inte. Kom på att jag glömde fråga om vi behöver tänka på nåt särskilt nu (tex. infektionsrisken). Men jag antar att leva på som vanligt är det bästa!

I vilket fall som helst, så hörde vi inget om att Antons cellgiftsdos skulle ändras på grund av det. Så han får medicinerna som han brukar.

Så här var provsvaren:

hb: 121
vita: 1,2
neutrofila: 0,6
trombocyter: 163

För övrigt märker vi att Anton är och ser trött ut, men han har svårt att lägga i bromsen själv. Så då får vi göra det och vi blir inte alltid så populära. Men det är för hans bästa och någon gång kommer han förstå...

På dagvårdsgolvet. =)

Så här kan man lägga sig och läsa en bok när man väntar på att få bli stucken i fingret...

Ser väldigt bekvämt ut! (INTE)

Tror Anton är gjord av gummi ibland.

Jobbiga, men ack så viktiga frågor.

Idag när Anton och jag var på sjukhuset kom det en fråga från honom som jag inte vill att min lilla kille ska behöva ställa. "Visst är det så att man dör om man inte får medicin för min sjukdom?"

(Hjälp, tänkte jag...) Men svarade att så är det, men du fick ju medicin och nu är din cancer borta.

Usch, vad ont det gör i hjärtat att han ska behöva fundera på det, men samtidigt tror jag det är bra att han pratar om sjukdomen. Vår verklighet är ju sådan... Försökte spinna vidare, för att se om han funderar över nåt annat som har med cancern att göra och vi hade en "bra" liten pratstund.

Direkt efter började han larva sig om nåt helt annat, tänk att kunna ställa om sig så...riktigt den förmågan har inte jag. Men barn är fantastiska!
------------------------------------------
(När Anton fick sin diagnos, för snart 2 år sen, så berättade läkarna detta för honom, att om man inte får medicin så överlever man inte. De har varit noga med att förklara fakta för Anton (på ett lättförståeligt vis förstås) och uppenbarligen har MYCKET gått in. Det är snarare så att vi som föräldrar ibland velat skona honom. Men barn kan ta till sig och förstå så mycket mer än vad man tror.)

Lycka: ris och mjölk!

Gårdagens lycka var just det, ris och mjölk i skolan. Kan verka futtigt men när han inte brukar äta eller dricka nånting, så är det så himla bra när han stoppar i sig det lilla. (Och det som också känns bra, är att jag kom på en liten "strategi" själv för att han skulle äta lite.)

Kan ju säga att kraven på att jag ska känna mig nöjd, har sänkts. Det är något som denna slingriga resa lärt mig omvärdera. Och just den insikten är väl till det bättre!

Apropå lycka, så använde Emma den fina bilden ( i detta inlägget) hon tagit på Anton i en fotoskoluppgift, som handlade om LYCKA.

Mycket passande, då hela bilden utstrålar det, tycker jag. Och dessutom fick Emma beröm av kompisar och lärare för den och då blir jag ännu lyckligare. Som mamma är jag ju partisk, men jag tycker verkligen hon har en ådra för fotografering! Blir också glad av att hon vill göra en uppgift om sin lillebror också.

Och lyckan att Anton finns här hos oss, den går inte att beskriva i ord...

Ännu en vecka avklarad.

Den här veckan har varit riktigt seg. Roger har jobbat mycket och för Anton har det gått lite trögt. Dessutom är vi så trötta, så trötta. Och då blir det en ond cirkel av det mesta känns det som.

Men igår, när vi trodde att vi skulle slöa i soffan och se på Melodifestivalen, då blev vi helt plötsligt bortbjudna på mat. Härligt! Tack K och C, jättetrevligt och gott! Kul när det händer nåt annat än det vanliga. Och Anton har svårt att hålla sig för skratt (och jag med), när vi tänker på finsk techno... ;) Och Roger fick dricka sin favorit Jägermeister, tror lyckan är gjord för honom.

Jag hoppas nästa vecka blir en bättre vecka, men har så smått börjar förlika mig med att det kanske kommer vara så här nu tills Antons cellgiftsbehandling är färdig. Vore ju konstigt om det inte tar ner hans lilla kropp. Jag har så svårt att förstå att det närmar sig målet för vår resa...helt
ofattbart! Från början fick vi höra att hans behandling skulle vara mellan 2 och 7 månader, så när det sedan blev 2 år (!), kändes det som 100 år. (Orsaken till det var (om jag fattat det rätt) att hans lymfom liknar ALL ganska mycket. Hade Anton haft mer än 25 % blaster i benmärgen, skulle det varit leukemi (ALL), men nu var det färre och då fick han diagnosen lymfoblastlymfom.) En hel djungel att förstå...

Sen kommer ju en längre tid tills Anton blir friskförklarad och det är en oro i sig... Men det ska bli skönt att inte stoppa i honom så starka mediciner som cellgifterna, varje dag. Fast de är ju livsnödvändiga och vi är glada att de finns.

Nu ska jag störa en liten kille i sitt tv-spels spelande för att vi ska göra läsläxa och matte. Undrar om jag blir populär?! ;)

74

Dessa fina hjärtan valde Emma och Anton till mormor och morfar till Allhelgonahelgen.

Idag skulle min pappa fyllt 74 år. Hoppas du kan fira med mamma i någon skepnad... när vi inte kan fira dig i "verkliga livet"! Tyvärr är jag lite dålig på att åka ut till kyrkogården, men jag tror inte mamma och pappa misstycker, snarare mina barn som "skäller" på mig om det. (Väldigt snällt skällande ska jag tillägga.) De finns ju med mig i tanken ändå!

Drömmar.

Sista veckan har jag drömt så tydliga och klara drömmar och väldigt innehållsrika.

Tänk om man var duktig på att tyda dom (om de nu betyder nåt särskilt, vad vet jag...)

De har innehållit bland annat: min lilla familj, arbetskamrater (nuvarande och före detta), gamla klasskamrater, vår hyresvärd, Antons fröken, Antons cancerläkare, lekterapipersonal, en barndomsvän, andra familjer med cancersjuka barn, min bror, Rogers ena syster, en släkting som varit död i 25 år, vår tvättstuga, heminredning, party, festkläder, goda bakverk, tårar och så vidare, och så vidare...

Det konstiga är att de är rätt verkliga, annars kan ju drömmar spåra ur totalt ibland.

Nu kan man ju tro att jag skulle vakna med huvudvärk varje morgon, när hjärnan jobbar så förskräckligt på nätterna. Men sista veckan *peppar, peppar* har varit lite bättre. Så skönt!
Kanske är "melodin" att hjärnan får hålla igång nattetid... nejdå, skojar bara. ;) Men det är härligt att få en liten frist i huvudvärken. Nog om mitt huvud nu, det är som det är, med det.

Undrar vad det blir för drömmar i natt då?! =)

Torsdagsprovtagning.

Även om det ännu är ett tag kvar tills Antons behandling är slut, så känns det som att jag inom mig börjar "trappa ner". Svårt att förklara känslan...Men det känns motigare än förut att åka till sjukhuset, även om det är fantastiskt go och fin personal vi träffar. Känner mig bara så trött, så trött och jag tycker Anton också verkar det emellanåt. Fast att han ska erkänna det går ju inte ;) Men som mamma märker jag det ändå...

Dessutom har vi bytt Antons provdag till torsdagar och då tänkte jag att det inte är så många bekanta på "lekis" idag. Men vi hade "tur" att Emil och Åsa var där och så hann vi byta några ord med mamman till den lilla pojken som blev sjuk i december. Och om ett litet tag, så kommer troligtvis lekterapin ha stängt en period, för sin flytt ner till bottenvåningen och ligga bredvid utegården. Ska bli intressant att se hur det blir!

Jag hade också tur (usch, det där låter knasigt) att träffa på min vän på sjukhuset, som ligger inlagd för åttonde (!) veckan i rad. Så härligt att få krama om henne, men jag hoppas att jag nästa gång ska få krama om henne på hemmaplan istället. För åtta veckor på sjukhus låter riktigt kämpigt!

Och här hemma fortsätter sjukstugan, Roger ligger däckad med feber och förkylning. Jag SKA klara mig från det, det säger jag å det bestämdaste. Och hoppas detsamma för Daniel och Emma, för när Emma får feber, då blir hon riktigt dålig!!!

Hur som, har denna veckan gått snabbt och snart är det helg igen, visst är det konstigt ändå?!

17-årsfirande och skolmöte.

Igår fyllde våran Emma 17 år! Vi hade lite firande med halva släkten i söndags och andra halvan kommer vid senare tillfälle, så igår blev det som en vanlig måndag kväll. Förutom att hennes kompis var här och firade henne.
-----------------------------------------------------------
Idag på morgonen har vi varit på möte i skolan, blev ett bra möte, tycker både Roger och jag. Vad de flesta funderar på (även vi) är ju vad som beror på vad...men det är egentligen inte det viktigaste. Det viktigaste är att allt funkar för Anton och att han får gnistan åter och orkar!!! (För att gå om en klass, känns INTE som ett alternativ. Och skolan verkar inte vara inne på den linjen heller.)

Så nu kämpar vi på! (Kan ju säga att det där låter mer positivt än vad det känns...men pepp, pepp, pepp.)

Nu ska jag stuva makaroner till min lilla kille. (Som förresten är feberfri sen ett par dagar tillbaka.)