Torsdag.

Också ett bolltäcke, men självklart inte det Anton ska få prova =).

Ni som läser och kommenterar är verkligen bra för mitt självförtroende! När jag sitter "ensam på min kammare" och skriver så känner man ibland att vissa saker kanske är oväsentliga för andra, men jag märker ju att vissa ämnen intresserar en del mer tex. Så mycket handlar ju om vad man själv är i för livssituation osv. Det skulle jag vilja föra fram i ljuset; hur mycket bra som kan komma ur en blogg. Och till er som har kommenterat, så vill jag bara tala om att jag försöker ge ett litet svar på era kommentarer (i kommentarsfältet), så det inte bara blir en envägskommunikation.

Mina måsten igår gick framåt i alla fall. Papprena till f-kassan blev inte klara, men jag är på G.

Personen som skulle ringa om Antons nya medicin ringde. Jippi, ett steg i rätt riktning. Tyvärr dröjer det läkarbesöket 11 dagar till, men nu har vi ett datum i alla fall. (Om inte våra änglar på dagvården kan få det tidigarelagt.)

Och bolltäcket är på gång! Hoppas det funkar, för Anton har börjat vakna på nätterna och blir ju så eftertrött...

Känns som man kan se lite ljusare på framtiden nu, när man inte behöver stampa på exakt samma fläck, som vi gjort så länge nu.

Många måsten.

Har bestämt mig att jag ska fortsätta skriva trots att det kändes motigt igår. Jag tycker ju om det. Fast just nu borde jag sitta framför pappershögen istället. Har viktiga papper som måste till försäkringskassan snarast. Dom är så krångliga att fylla i bara. Kanske måste ringa till min handläggare och få lite hjälp. Tur att vi fått en bra sådan! Tyvärr är det inte lätt att nå varken henne eller andra myndighetspersoner osv. per telefon. Det verkar vara mail som är tidens melodi...

Väntar även på att en person ska ringa om Antons nya medicin. Vet inte riktigt vart det stannat av. Jag vet att Antons läkare på dagvården skickat akutremiss för två veckor sedan, så det är INTE där det "stannat av". Vet också att Kicki jobbar på med det här. Hoppas, hoppas, hoppas att vi får veta nåt idag. Jag är så trött att stå på samma fläck och stampa. Väldigt frustrerande! Men det finns säkert nån rimlig orsak=positivt tänkande.....

Väntar också på att min lilla kille ska komma igång för dagen. Han var vaken ett tag i natt, så jag har inte hjärta att "bråka" med honom. Sömnsvårigheterna kan höra till dom också tydligen. Vi ska få prova ett täcke som är bra vid sömnproblem. Låter intressant, har inte hört talas om det förut!

Nåja, dags att ta tjuren vid hornen och ta itu med pappersgörat. Kanske bara en liten, liten sväng in på Facebook först...=)

Om att blogga.

Luften har gått ur mig lite vad det gäller att blogga. Jag tycker det är så roligt, men ibland finns det inte så mycket att skriva om. Att berätta vad vi ätit, har köpt, har på oss osv. är inte riktigt min grej. (Tror inte ni är intresserade heller...) Dessutom är jag så trött, så trött. Har knappt varit med om dess like.

Något som också känns tråkigt är att jag fick höra att vårdpersonal haft diskussioner om hur man värjer sig ifrån att bli "uthängd" i bloggar, med ord och bild. Detta hade inte med min blogg att göra (sa personen åtminstone) utan överlag. Finns ju säkert många som skriver väldigt negativt om personalen, fast jag kan inte påstå att man ser det ofta. (Men jag läser ju inte alla bloggar som finns heller...) När jag fick höra detta, blev jag så glad över att jag bara skrivit positivt om dom. En gång skrev jag ett inlägg, när jag var ledsen över en sak i vården, men väntade med att lägga ut det och kom efter ett tag fram till att behålla det helt för mig själv och det känns som ett klokt beslut. Min blogg är till för att skriva om vår tillvaro/vardag med cancer och för att skriva av mig i viss mån. INTE för att skriva illa om personalen. Jag kan inte förstå att det är ett sånt stort problem att bloggar finns, men kanske är jag blåögd. Dessutom har jag frågat personerna som jag lagt ut bilder på om det är ok. (Alla utom en kom jag på, så den personen ska jag fråga nu, som tur är var det ett väldigt positivt inlägg.) Det värsta är att det tar bort lite av glädjen för mig att skriva. Att skriva rätt ur hjärtat är inte att tänka på, man måste ta med i beräkningen att vem som helst kan läsa.....Men det som känns riktigt bra ändå, är att jag från dag 1 har tänkt till, så jag har väldigt svårt att tänka mig att någon är arg eller ledsen på mig. Hellre ros än ris!

Bloggandet ger mig ju så mycket tillbaka, blir så glad för alla kommentarer jag får! Har dessutom fått mailkontakt med några personer med anledning av bloggen ang. saker som ligger mig nära och det är fantastiskt. Lär mig mycket och gläds mycket av andra bloggar (men blir ledsen också tyvärr). Och ibland behöver jag inte förklara allt "in real life" när våra vänner och familj läst saker här redan och det kan vara en fördel i sig. Och Anton hade inte fått gulliga Hugo och fantastiska Elvis av Gustav med familj.....Så listan på mina positiva erfarenheter av bloggandet kan göras lång.

Mötet.

På skolavslutningen-09. Där är Anton riktigt dålig, hade feber nästan varje dag (av behandlingen) och en kraftig urinvägsinfektion. Det är svårt att förstå när man ser bilden på honom, tycker jag.


Blev ett väldigt bra möte igår. Ett tag kom tanken över mig att alla var där för Anton och vår skull, kändes konstigt men ändå så bra. Allihopa (förutom rektorn då) har ju vi och allra mest jag träffat var och en för sig, lite ovant med de personerna samtidigt. Jag måste säga att jag var lite nervös innan, ni som känner mig vet att jag INTE pratar mest av alla i en större grupp av människor...men är det något jag ändrat mig på under vårt kämpiga år, så handlar det om mina barn då håller jag inte tyst längre. Och några av personerna som var med, har ju träffat Anton så otroligt mycket det senaste året bla. Kicki från dagvården och Ann från sjukhusskolan tex. Ann har skaffat sig en så fantastisk träffande bild av hur Anton är och kunde förmedla det jättebra igår. Mycket vettigt kom vi fram till. Det enda som vi inte fick någon lösning på var om Anton kunde få en resurs en kortare tid, tills saker och ting lugnar sig, men där inte rektorn kunde lösa det. Synd när jag läst om andra cancerbarn som haft det en tid. (Visserligen inte i Eskilstuna och deras orsak känner jag ju inte helt till.) Jag är inte dum, jag förstår ju att det handlar om pengar och att skolan inte har ekonomi för det, men ändå...Anton är inte den första och knappast den sista heller.....Vi får väl hoppas att det blir någon lösning på det problemet.

Och sjuksköterskan från Uppsala förklarade på ett så bra vis om hur det är att få ett cancerbesked, hur allt vänds upp och ner i en familj och att faktiskt inte livet blir som vanligt förrän HELA behandlingen (inklusive tablettbehandling) är klar dvs. han kan ha lättare att bli sjuk och saker och ting kan ändra sig snabbt osv. Kändes så skönt att höra (trots att vi vet det), men det finns andra som skulle behöva veta det. Det var även henne jag ringde till när allt kändes motigt vid sportlovet och som satte det här hjulet i rullning. Vi är så tacksamma för det! Hon är rätt kvinna på rätt plats! Och även neuropsykologen sa mycket klokt, hon har ju en bred kunskap om både cancersjukdom och koncentrationsproblem. Tror (men det är min egen åsikt) att klassfröken tyckte det var bra att träffa henne också, för hon ställde mycket bra frågor till psykologen.

Det här blev ett inlägg som handlar mycket om "beundran" för folk, men när man hamnar den här avskyvärda sitsen vi är i, så är det så viktigt med personer som engagerar sig och kämpar för det lilla barnet (läs: Anton). Och när de verkligen förstått hur vår lilla kille funkar och vad vi/de ska göra för att få det bättre, då blir man varm om hjärtat. För det behövs så lite för att stjälpa en mamma eller pappa när man träffar så mycket personal som vi gjort och när man är så sårbar. Det FÅTAL personer som uttalat sig "klumpigt/elakt" av alla gissningsvis hundratal personer vi träffat, så sätter det sig tyvärr som en liten tagg i hjärtat. Men som med så mycket annat så läker väl tiden de såren också. Och vi har valt att inte lägga för mycket energi på de personerna, bättre att vara glad för de fantastiskt fina, förstående, kompetenta människorna istället!

Kungaträning och ett bra möte.

Kom på att vi har en bild där Anton sitter i kungatronen (eller snarare katt-tronen) på Pelle Svanslös Hus, när vi var i Uppsala senast. Hade passat bra till mitt förrförra inlägg.

Ska skriva lite mer imorgon om vårat bra möte vi hade idag och ja, jag kom dit trots lite feber och annat. Nu är jag jättetrött och ska gå och sova.

Sängläge...

Började känna mig hängig igår och fick feber på kvällen, som steg rätt mycket under natten plus att jag besökt toan (nr 1) ett antal gånger. Tröttsamt...Så idag var jag till vårdcentralen, eftersom jag trodde det var urinvägsinfektion. Men istället kommer det från näsan/bihålorna troligtvis, så nu blir det penicillin. Kisseriet är troligtvis stressrelaterat.

Jag har inte tid med det här, imorrn har vi ett jätteviktigt möte på skolan som jag bara inte får missa. Kommer ett flertal personer dit, som ska "prata ihop sig" hur vi ska göra för att Anton ska få det så bra som möjligt i skolan. Bla kommer två personer från Uppsala (konsultsköterska och neuropsykolog) som är väldigt kompetenta inom cyto.biverkningar, koncentrationsproblem och skola osv.

Så idag blir det vila, vätska, alvedon och penicillin.

Kung Anton eller...

I morse berättade Anton vad han ska bli när han blir stor. (Utan att vi pratat om det.) Antingen ska han bli kung i Sverige eller också ska han bli chef på Barncancerfonden! Sen konstaterade han att det är så dyrt att bli kung (vet inte vad han fått det ifrån)...fast hur han kom på tanken att vilja bli chef på Bcf. har jag ingen aning om heller...

Tyckte det var både lite roligt och ledsamt (ledsamt för att han överhuvudtaget ska behöva tänka på barncancerfonden vid 7 års ålder), men bra med både det seriösa och det fantasifulla tänkandet. Förut har Anton alltid sagt att han ska bli något som man jobbar med bilar. Vi får se vad det blir...

Mysig söndag och en "vanlig" måndag.

Igår hade vi det jättebra, var ut till Ramnäs som ligger vid Hjälmaren. Dom som vi var och hälsade på hade sjöutsikt så långt ögat nådde. Så härligt och vackert! Anton och jag betedde oss nog som två riktiga statsbor, alldeles fascinerade av allt...tittade på fåglar i kikare, såg snokar och fick fiska upp deras burar med kräftor. Jag trodde inte ens kräftor var i farten nu, men tydligen. Fast Anton tyckte nog de var lite läskiga, med sina starka klor. Förhoppningsvis kan vi följa med någon gång när Roger ska dit och måla längre fram i vår.

Idag blev det en tur till dagvården, gick bra som det brukar nuförtiden. Tyvärr var inte läkaren där, jag som hade "hundra" frågor...igen. Men nästa måndag så ska han troligtvis vara där. Och inte var Antons och mina kompisar där heller (fast det visste vi innan), så lite tomt var det allt. Men Kicki och Jennie (onk.sköterskorna) var på plats. Så vissa frågor fick jag ändå svar på.

Nu tar vi nya tag inför veckan som kommer och hoppas att den ska bli bra!

17 april.

Mamma.



Samma dag vi fick veta att Anton är cancersjuk, fast bilden är tagen tidigare på dagen.

Idag är det precis ett år sedan vi fick Antons cancerdiagnos.....men det är även på dagen 22 år sedan min älskade mamma dog av sin leukemi...så den 17 april är inte något datum jag direkt mår bra av. Har hittat några tänkvärda rader i en bok om att få ett cancerbesked, är egentligen en cancersjuk person som skrivit, men jag har ändrat lite i näst sista meningen, så den passar bättre för mig. Och även om jag kommer ihåg hur jobbigt det kändes den dagen vi fick mammas diagnos (för ca 23 år sedan), så går det aldrig att jämföra med hur det kändes den 17 april 2009...vår lilla Anton...

-------------------------------------------------------------
Marken rämnade under mig när beskedet kom.

Någon visade mig på en väg. Den framåt. Den var brant och tröttsam. Men den fanns. Sinnena och livet skärptes. Hållplatser och väntan. Stundtals luktade livet särskilt starkt. När jag lämnade det som omslutit mig var jag svag och stark, fylld av varm sorg och omsorg till Anton.

Min nya ödmjukhet vill jag ta med mig.

(Ur "Berättelser om cancer")

Mantorp.

Babydinosarier bakom kulisserna.
Tyrannosarus rex.
Riktigt stora.

Måste berätta något kul också! Vi har blivit inbjudna (hela familjen) till Mantorp park för en dag tillsammans med andra sjuka barn genom "MIN STORA DAG" och se bilar, träffa förare, se racingbanan osv. Så det har vi tänkt att tacka ja till och kanske, kanske ska Emil med familj dit också, om han orkar då.

Vi var i oktober till Globen och tittade på dinosarieshow, från Min stora dags loge långt upp i "luften". Var kul att se, men tyvärr mådde Anton riktigt dåligt så det blev lite misslyckat. Men nu så!

Samma helg i maj (dagen innan) är vi bjudna på 40-årsfest i Nyköping. Konstigt bara, först händer ingenting, sen ingenting, sen händer två stora grejer samma helg. Men vi fixar det, var lugn Gunilla, vi kommer! Lördag Nyköping, söndag Mantorp. Så får det bli!

Diskutera och förklara...

Ibland blir jag så trött på att diskutera fram och tillbaka, men det är ju nödvändigt. Men det jag blir mest trött på är att behöva förklara och överbevisa varför man gör si eller så.

Någon tycker att Anton inte ska prova medicin för koncentrationssvårigheterna, utan det hjälper med specialhjälp, de flesta tycker det är en bra ide, men ändå... Prova ditt eller datt, gör si eller så.....och jag vet att alla gör det för att vara snälla. I det fallet, känner vi att det finns inte så mycket att välja på om han ska må bra och klara att jobba på lektionerna. Han ska ju ha cytostatika i över ett år till, så vi måste prova. Idag sa en av Antons klasskompisar att "man inte får ha mössa inne" fast han vet att Anton är sjuk. Fast visst, barnen är så itutade att man INTE har mössa inne. Jag försökte förklara att Anton har fortfarande så lite hår, så han tycker det känns konstigt utan (och på nåt sätt måste jag ändå gå på Antons känsla och dessutom har han aldrig haft så här lite hår förut, även om jag tycker han är så fin i sitt nya hår). Men var drar man gränsen??? Ja, inte vet jag, har inte varit i cancervärlden med mitt barn förut och jag vill bara slippa vara i det här...

För ett barn som dessutom står utanför det här, så är det inte så lätt, problemet är att Anton lätt tar så illa upp. I december kommenterade en av lärarna på skolan (som vi inte känner) att Anton hade mössa på sig i aulan och det sitter som en tagg i honom fortfarande. Konstigt bara att hon inte såg hur sjuk han såg ut då. Men med tiden bleknar nog minnet ändå.....

Uppdatering några timmar senare: Pratade med fröken om mössproblemet, så hon skulle ta det med hela klassen. Känns bra, hon precis som jag förstår ju att det inte är så lätt för barnen att förstå... Men vi ska också förbereda Anton på att sätta "ett datum" som han slutar ha mössa inne. Han får ju bara mer och mer hår.

Lite roligt förresten att lyssna på barnen när de pratar med varandra, härligt att vara en problemfri liten 7-åring! Hörde ett av de större barnen på skolan (upp till sexan) prata om att "mitt ex mamma hade samma namn som jag", då blev jag lite mörkrädd, pratade som en vuxen och hade hunnit haft en ex. Annars är det jag som är efter..... =)

Onsdagen=toppendag!

Den 15 april förra året, efter Antons första benmärgsprov och allra första sövning. Tur att han inte har det så nu!

Igår blev det en riktigt bra dag och det allra bästa var att det funkade bra i skolan, Anton räknade 2 sidor i matteboken. Så mycket sammanlagt har han inte lyckats få till i skolan, tror jag, på hela den här terminen...Så fröken var glad, Anton var glad och jag stolt och jätteglad! Idag gick det inte lika bra av lite olika orsaker, men det är en ny dag imorgon, så nu får jag inte fastna i det negativa. Vi gjorde flera roliga, positiva saker också och jag fick lite egentid, var och fikade med min syster och så gick Anton och jag en stund till mitt jobb. Dessutom gjorde jag klart mina önskemål på schema för 18 (!) veckor, känner mig riktigt nöjd med att ha satt fart på mig själv och fick till det. Faktiskt lite roligt också. (Nu blir jag nog lite dumförklarad av mina arbetskamrater, som kan se nåt roligt i schemaläggning...)

Och så somnade jag så fort jag la huvudet på kudden, så himla skönt! Har inte vågat mig på att prova några sömntabletter, jag VILL kunna somna ändå, så jag hoppas trenden håller i sig.

På eftermiddan ska jag till kuratorn, jobbigt men välbehövligt. Och nu ska Anton och jag ge oss på lite skolarbete. Gäller att ha rutiner, rutiner och åter rutiner...Pratade lite med Antons 6-årsfröken idag och frågade om han varit så här okoncentrerad på 6-års och kände sån lättnad när hon sa att han inte alls varit så och han varit en av de duktigare då, lite orolig och osäker, men inte okoncentrerad. Känns som en förmån att få ha samma person med i klassen nu också, tillsammans med klassläraren. Osäkerheten som Anton har, är ett genomgående tema i våran familj på vissa plan, så det blir jag inte så chockad av. Man kan klara livet rätt bra ändå!

Liten uppdatering.

Idag frågade Emma om jag slutat blogga, så då kände jag att det kanske är dags för ett litet inlägg.

Har så mycket i tankarna just nu, mycket samtal/möten på gång och funderingar kring Antons nya medicin (jag som var så glad att medicinantalet sjunkit, ja ja, vi har inte så mycket annat val om han ska må bra) och så har jag papper till försäkringskassan som ska skrivas och så ska jag skriva mina önskemål på schema till jobbet tills jag börjar arbeta längre fram. Pust! Men det är bara att sätta fart. Har ju svårt att sova ofta, så jag får väl satsa på "nattarbete" och då kanske jag t.o.m. blir trött. Ja, vad bra!

Redan nu har några undrat över hur vi fått veta så snabbt att Anton har koncentrationsproblem. (Brukar tydligen ta längre tid.) Eftersom det troligtvis kommit sig av att han har fått/får cancerbehandling och dessutom varit under press en längre tid, så behöver de inte göra ytterligare undersökningar nu, eftersom det framgick så tydligt när han skulle göra skolarbete hos psykologen att han inte "får till det". Vi är jätteglada att de inte pressar honom mer nu, för han mår nog bara mer dåligt av det. Så mycket jobbiga saker som han hittills blivit utsatt för, jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det, min lilla plutt...Tänk så många gånger personalen och vi tvingat honom till olika saker...men som varit livsnödvändiga...

Annars har vi haft riktigt bra dagar, åkte till våra vänner i Nyköping i lördags och så var Anton på kalas i söndags. Igår var vi till dagvården och Anton lekte med Emil, Frida och Julia och jag pratade...förstås... mest med de andra föräldrarna, men hade återigen ett bra samtal med Jörgen. Tänk vad mycket bra personal vi träffat under det här året, det är så viktigt och betydelsefullt! (Men för att må bra i själen, är det också viktigt med de andra barnen och deras föräldrar, för att kunna utbyta tankar och erfarenheter, så man inte behöver känna sig så "ensam".)

Nu satsar vi på små, korta besök i skolan och få in lite rutin, så Anton mår bra.

Uppsaladagarna i bilder.

Väntar...
...väntar...
och väntar.
Fotbollsspelande på...
lekterapins utegård.
Jag och Våfflan. Elvis fick stanna hemma i tryggt förvar. Och Våfflan hamnar hos mig...förstås.
Clowndoktorerna kom och skojade och erbjöd Emma och Anton stolpiller (klubbor).
Om man sover när jag är vaken, då blir man fotad.
I den här kojan har Anton klättrat många gånger, med droppslangar och allt möjligt. Allt går...
Utsikten från den "bästa" sidan på 95 A (på den andra sidan ser man bara en tegelvägg med fönster. Det landade/lyfte många helikoptrar på taket under alla dygn vi tillbringat där. När Anton fick den sista högdosen kom min arbetskamrats lilla,lilla flicka med helikopter dit. Konstigt, eller hur?! (Samtidigt som vi var där, menar jag.)
Anton gosar med mysiga hunden i "lilla" dagrummet på 95 A.

Passade på att besöka Pelle Svanslös hus som avslutning på vår vistelse. När vi åkt till barnsjukhuset har vi åkt förbi utanför där varje gång, men inte varit in.

Hemma igen.

Anton myser i gungan i sinnesrummet på 95 A.

Vi är nu hemma ifrån Uppsala.Det har varit två ganska kämpiga dagar. Egentligen är jag lite tveksam att skriva om resultatet av vårat besök, men ni som är våra nära kommer ju att undra hur det gick och eftersom jag förstått att ni är många bekanta som läser, så kan jag lättare förklara så här. Sen kan det ju faktiskt hjälpa någon annan, som har ett barn som kan få samma besvär (vilket jag inte hoppas på). Vi var ju i Uppsala för att träffa en neuropsykolog för Antons koncentrationssvårigheter, som vi kämpat med i skolan. Han ska nu få prova en medicin för att få hjälp att"samla" tankarna och kunna arbeta mera. För utan att skryta, så enligt både klassläraren och sjukhusläraren så kan han nästan allt i 1:a klass redan, tack och lov, så det handlar ju inte om kunskapen.

När man får cancerbehandling så kan det ju ge effekter på både det ena och det andra. När man har haft tex. hjärntumör så dröjer seneffekterna oftast (detta enligt psykologen), men efter leukemibehandling så kommer oftast biverkningarna/problemen under behandlingstiden istället (också enligt psykologen), om man nu får bekymmer vill säga. Och eftersom Antons lymfombehandling är väldigt lik leukemibehandling så misstänker dom att koncentrationssvårigheterna beror på det. Det är tydligen inte helt ovanligt att det kan bli så.

Så orättvist bara att behöva gå igenom en så gräslig behandling och sen få andra bekymmer på köpet. Och man hör så mycket som de olika cancerbarnen får problem med.

Finns det inte någon rättvisa här i världen?

Knappen kvar...

Tyvärr kunde knappen inte tas bort pga. att han har granulom (svallkött kring ingångshålet), så nu ska vi smörja ett tag till så det försvinner, sen blir den borttagen. Synd tycker vi, men Anton är nöjd ändå...

Sen har vi varit på lite annat med, som har gått ganska bra. Vill inte skriva för mycket om det än, för vi ska dit i morgon med.

Nu har vi vilat lite på hotellrummet (vi har "lyxat" till det lite med att bo så) och ska snart sticka iväg och äta lite köttbullar ( inte lika lyxigt). Vi är ganska slut, har varit "korvstoppning" hela dagen känns det som. Hälsade på på lekterapin och träffade clownerna. Imorgon blir det nog en liten runda upp till 95A också. Vi träffade Gustav som jobbar där och fick höra att endast en person slutat helt pga. "konflikten" med ledningen, de andra har kommit tillbaka. Bra nyheter!

Nu matdags!

Till Uppsala.

Imorgon bitti bär det av till Uppsala, för att bla. ta bort "knappen" i magen och lite annat som jag inte orkar skriva om, tar för lång tid och jag måste sova snart. I vilket fall som helst så är det en konstig känsla att åka dit igen. Förutom när vi var där i december och hälsade på min kompis son, så var det ganska länge sedan vi senast var kvar över natten i Uppsala.

Ska försöka skriva ett inlägg när vi är där och även ta bilder, för jag har upptäckt att vi har massor med foton på rummen på 95A, men väldigt lite från omgivningarna. Och det kan ju vara kul för Anton (och även för oss) att titta på längre fram.

Sov gott till er som tittar in och läser!

Nallen Herman.

Egentligen är jag lite emot att göra reklam för grejer, men det här ligger mig så varmt om hjärtat och pengarna går ju till forskning om barncancer m.m.

Nallen Herman finns att köpa på barncancerfonden (se länk till höger på min blogg). En sån nalle som på bilden kostar 150 kr och då går 75 kr till Barncancerfonden. Vi har köpt en till Antons farmor och den var jättemysig och gullig. Och pengarna går ju till något bra. Finns även två olika Hope-smycken bla. att köpa eller så kan man skänka 20, 50 eller 100 kr på de olika insamlingarna som finns (som privatpersoner startat).

Många bäckar små.....

Påskafton och påskdagen.

Med facit i hand kan jag konstatera att påskafton-10 blev betydligt bättre än -09, dumt att ens jämföra egentligen...

Min bror fyllde 50 år, så vi var där på god mat och trevligt sällskap och mycket skratt. (Om nu han är 50 så måste det betyda att jag börjar bli äldre, kan det vara möjligt? =))

Stod länge och tittade på Anton, när han spelade fotboll med de andra barnen på kalaset, han såg så lycklig ut och det värmde mitt hjärta...jättemycket! Och vilken skillnad mot när min bror fyllde förra året, då blev vi tvungna att åka hem, för att Anton fick så ont i höften av sitt fotbollsspelande.

Och även om vi hade såå trevligt, så är jag inte van vid såna tillställningar längre, är väl en process det också. Hade några intressanta diskussioner med min brors kompis och han kom med så bra frågor och kommentarer omkring Anton och vår situation. Det kändes så bra för många är rädda att prata (tror jag) eller har svårt att sätta sig in i hur vi har det. Men han förstod väldigt bra och då har han överhuvudtaget inte varit i vår sits, han har heller inga egna barn, men det är ju faktiskt inget mått på hur medkännande man är.

Idag har vi varit ute på Eskilstunas gator och tittat på amerikanska bilar som är en av Antons passioner och spanat efter farmor och farmor i sin bil. Kul, men även om det var strålande sol, så var det ändå kyligt i luften, MEN jag är så glad att vi kan göra såna där saker så då får det väl vara lite kallt.

Imorgon är det ny vecka igen, det går så fort. Vi har en del inplanerat, dagvården på tisdag och Uppsala onsdag och torsdag och lite andra saker också av lite roligare art.

Glad påsk!

Nu fokuserar vi på dom gröna, friska cellerna!

Så är det påskafton. Känns hittills att påsken börjat mycket, mycket bättre än förra. Det går ju inte att jämföra så, det vet jag, men tankarna vandrar lätt tillbaka till förra påsken eftersom det var då Antons besvär förvärrades och vi blev "fast" i sjukhusvärden.

Och fast jag inte vill det, så får jag ibland upp grejer i minnet som gör att jag hamnar tillbaka i tiden. Igår skulle jag hämta ut medicin åt Anton, då fick jag se på hans medicinlista att nu har han bara en medicin kvar på listan, som skrevs ut den 3/5-09, fick massor utskrivna då. (För övrigt har han en lååång lista fortfarande, blev nästan 3 papper jag fick ut senast...) Tillbaka till den 3/5, så var det den dagen vi fick åka hem efter 3 veckor med "korvstoppning" på sjukhuset och vi skulle stå på egna ben hemma. Fy vilken jobbig känsla, det var riktigt obehagligt,visserligen bra att få komma hem, men skrämmande att inte ha tryggheten till personal i närheten. Det gick ju bra och som tur är har vi haft möjlighet att ringa både barnavdelningen här och 95A i Ua och det har vi gjort, för när det är natt tex. och Anton vaknat och haft ont eller andra besvär då är man ganska liten...

Tänkte berätta om ett bra hjälp/läromedel vi fick precis i början också. En "portfölj" med magnetbilder som har att göra med cancer hos barn, för att de lättare ska förstå. Vad jag förstått får alla barn som insjuknat i cancer en sådan och lite olika bilder för vilken diagnos man har. Det som är på fotot är guldmedicin (cytostatika) och de gröna gubbarna är friska celler och det andra ser ni ju själva vad det är. Vi har massor med bilder till, barn med och utan hår, skelett. benmärg, peruk, "mammaceller", vita blodkroppar, cancerceller (usch) osv, osv. Tyvärr har vi varit lite dåliga på att använda dom, men nu har vi satt upp några av dom på Antons medicinskåp. Men visst är det lite finurligt!

Ha en bra påsk nu, det tänker vi försöka ha!